Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 3

bror, som hon i djupa natten utslippte, sedan han, förföl d af ett nväiktigt parti i sin fälernestad, hvilket fått öfverhand, stridt i fiendens 1eder och, efter dess nederlag, nu en irrande flykting och ingenstädes säker om sitt lif, endast några få dagar, 1 största hembghet, uppehållit sig hos sin älskade syster. Hvarje ord af den med döden kämpande var ett dolkstyng för Gano, och handen rycktes ovilkorligt till svärdet, för att straffa nidingen. Men Angelica hade förlåtit honom, och så förlät äfven han sin grymme fiende, såsom man förlåter läkaren, hvilken, genom en plågande operation, väl befriar från ett ondt, men möjligen tillika beröfvar lifvet. Under den fromme munkens böner, utandades Barberino sin svarta säl. Gano afbidade icke dagens gryende. Med ett kort farväl och en hjertlig handtryckning skildes han från den gode eremiten och jagade derifrån, icke skonande sin raska häst. Hvarje ögonblick, som förlängde hans trogna, skuldfria Angelicas lidande, syntes honom ocrsättligt — en evighet. Ändtligen ankom han till Rocca Ardente, vindbryggan fällles, han störtade uppför trappan, in i Angelicas rum, och nedföll nästan krvafuös vid sin halft döende makas sjuksäng. Hon trodde sig se en vålnad, reste sig upp, men återföll utmalad. Snart väcktes hon likväl till fullt medveande, att det var den länge saknade och begråt16, som slöt henne i sina armar, öfverhöljde hen1e med varma kyssar och tårar. Glädje och Lt. aknade åter, och, ehuru långsamt, spridde sig. osor ånyo på de bleknade kinderna. De nu, ef-l1