Aftonbladet – 9 juni 1845, sida 3

villa, en dröm — ja, sjelfva den tanken öfverföl mig slundam, att förlåta den skyldiga; men hand lingen var alltför skändlig — då jag öfvervä ger — — Munken afbröt nu, sökte lifva denna tanke pi försoning och visade den såsom kristendomens skönaste pligt, då hastigt ett skärande jemmerskr hördes, såsom af en menniska i lifsfara, ropande på räddning. Gano störtade först utur hyddan och blef varse. vid det bleka månskenet, som föll genom det skingrade molnet, en häst, bunden vid ett träd, som genom kraftiga slag med bakfötterna försvarade sig mot en rasande varg, som försökte springa upp på dess rygg. Gano sårade rofdjuret, som nu vände silt raseri emot honom, men snart dukade det under för hans väldiga svärdshugg. Munken hade under tiden, med sin medhafila lykta, gått åt det håll, der det jemrande lätet hördes, och fann bakom ett träd en olycklig, som af jord, blod och sår var så betäckt och vanställd, att han knappt liknade ett menskligt väsende. Försigtigt buro de den söndersargade till eremitens hydda, tvättade och badade honom, och Gano, med ett rop af fasa, igenkämde nu i honom sin ungdomsvän Barberino. Den svårt sårade slog upp silt öga, slöt det likväl genast åter, och afsaf ändtligen, ofta afbruten af dödskampen, i få ord bekännelsen: att han sjelf lidelsefullt älskat Angelica; svartsjuka och hämndbegär hade intagit mans sinne, då han såg sig försmådd och Gano ;synnad, och sedan hade hans enda tanke varit, utt förstöra och tillintetgöra det älskande parets! ycka. Iagen älskare var det, utan Angelicas.