Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 2

— glafven rigtad mot sitt bröst, i stället för en sköld till silt beskydd! Om han undfallande vågar en anmärkning, så blir, derest han sakfälles, straffets fruktansvärde skipare honom obenägen! Om hans försvarare gör ett utrop, tillstoppar man munnen på honom; om tidningarne återgifva presidentens beteende och handlingssätt, anhängiggör man en process emot dem, utan jury, under förevändning att de vanställt berättelsen. Huru bjelpa saken? Att draga den under kassationsdomstolen. Men utgör väl ifrågavarande förhållande ett skäl, jag menar ett legalt skäl, till ändring? På hvad sätt ådagalägga, att det varit en anklagelse cch icke en sammanfattning af bevis? Hvar återfinna viltnena? Och man tillåter icke muntligt intyg; hvad vore väl skrittligt? Skulle väl assisdomstolen utfärda en offentlig protest angående sin presidents partiskhet och under bans ordförandeskap? Jag kan icke finna något hinder uti, all indraga bruket af ransakningsresumterna i enkla, löga maktpåliggande samt politiska och tryckfrihetsbrott. Det är, för att tala rent språk, till och med i en förut öfvertalad embetsmans mun som resumåen lättast antager anklagelsens djerfva och afgörande form. Men äro flere anklagade, många medbrottslige och brott af olika grader, är brottets egenskap tvätydig och mörk, äro vittnesmålen strid:ge, är frågornas ställning olika och invecklad, har saker förevarit några dagar, är jurymännens uppmärksambet tröttad eller förlorad, buru undvara resumåen? Derförutan är det, i sådant fall, omöjligt att se klart i saken. Derförutan vore det at! spela tärning om de anklagades ära och lif,