Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 2

läger icke fästa sig vid de egna obehag, haft fan-nödgas tåla, under sitt deltagande i de stora zörelserna inom samhätglifvet, och han kan dessutomtrösta sig, att dessa obehag äro öfvergående, och knappast lemna en lätt skugga efter sig, om man vet sig hafva gjort sin skyldighet. De vanställningar, som hätskheten kan lyckas tillvägabringa , skingras vanligen: snart, och stå till slut qvar endast såsom dunkla minnen, hvilka knappast qvariemna annat än ett smålöje hos föremålet, — kanske hos sjelfva upphofsmannen, då han hunnit besinna sig. För stt så uppfaita sin ställning, behöfver den offentlige mannen icke vara liknöjd för sin ära; han behöfver blott sc litet längre än till den dag som är, och till det till älv Det är med en glad känsla, som jag yttr vertygelsen, att Bondeståndet i allmänhet vid riksdag uppfyllt sin pligt, och att hvad för må annorlunda synas i ett eller annat enstaka fall, åtminstone haft sin rot: i ett Iefvande och oeg nanyttigt nit. Obilligt vore begärdt, att detta samt skulle uppfatta sin bestämmelse ock sin ställning ur annan synpunkt, än nästan alla de öfriga; eller tänka sig säsom en fördel, hvad alla cvira ihärdigt betrakta såsom uppoifringar. och tvartom. Alla de olika meningarnes nötning och -strid skall väl en gång frambringa bestämdare åsigter al !äderneslandets stora angelägenheter; och temligen likgiltigt kan det vara, huru många persontigheter eller: rykten kunna krossos under en sidan stru; den stora saken går framåt, och de individucha ömtåligheternas motständ kan blott för ögonvlicket hejda dess fart. Vinsten — och den är omillig — som svenska folket hemtat af denna riksdag, kanske mera än af någon annan, är, att det kommit till cn, nära. nog klar, insigt af hvad dess ombud verkligen äro, och hvad det kan af dem hoppas. Hvad jag af dem: hoppas, är, att do siutligen vika för nödvänd eheten, mot hvilken fngen, han må vara stor eciler ringa, i längden med framgång spjernar. Vi skiljes nu åt, Mine Bröder! och IfTonom, som har menniskornas och tingens öden i sina händer, är det allena kunnigt, om någon och hyvi if 085 komma att återse hvarandra på detta rum. å jag nu afträder från den plats, Konungens förtroende mig lemnat, — hvilken i en kommande tid säkerligen skall intagas af en annan, med mera skicklighet, förmåga, bildning och erfarenhet utrustad än jag, — är det mig cen kär pligt att iå tolka de känslor af tacksamhet, som jag hyser för den vänskap förtroende och den broderliga välvilja. h jig af de fleste bland Ståndets ledamöter ce xcansli varit omfattad, och hvaraf jag rönt så mänz Trygg i medvetandet alt hafva velat och ön gång åt det rätta ech för fosterlandet sw anser jag Monrom, som skådar i mennistauus lena berättigad att döma öfver mina bev: der och uppsåt. Mina yttre handlings jag viiligt till samtidens och efterver: de, och hoppas skonsamhet i dess om ver de misstag jag kunnat begå, då dc med uppsåt och överläggning. Den sista i uttrycker Gå jag lemnar detta rum, är, enighetens och försonlighetens heliga anda va allas våra hjertan, och ledsaga oss : vår nu förestående hemresa, som under vi nadsbana: Då Gud med oss så vara skall, Som han med vära fäder ver, Och frä!sa än från blygd och fail Ett folk, som hupp till honom har. Så blomstra skall vär gamla bygd Från tidehyarf till tidehvarf; Och fädrens tro, och hopp och dygd Till barnen gå i evigt arf! Gud bevare Konungen och Fäderneskvdt samt skydde och Y ene alla dess rediige inb cc, une der en rättvis, kraitfull och välviljande reg Särskildt får jag till Ståndets sebretersra lagmannen och ridd. C. G. Cassel. hembära nin varma tacksamhet för den rena vänskap, hvar iz varit hedrad, de mogna råd och upphsningar vi: arendenas beha ndling, hvarmed herr lögmannen biocctmig i, mången gäng, brydsamma omständ ghetcr, och det stöd jag derigenom haft att trygga mig vid under utöfningen af mina pligter. Hr logmann och välvilja skall hos mig alltid uti ett minne förvaras. Och du, älskade och redlige broder Nis som under hela min politiska bana — d mig samma tänkesätt, samma funktioner för fosteriandets angelägenheter — si omfattat mig och kämpat vid min sida mitt varma handslag — måhända det mig såsom offentlig man! Måhända skiljovägen på vär politiska vandring; mena vänskapens band skall likafullt sammanhålla oss i broderlig förening. Farväl Broder! Farväl samtliga mina vänner och Ständsbröder! Frid, vä! signe ka tiliönskar jag eder alla, då handen till milt rörda hjertas slut Se — Vid den förestående teologie doktorsyromotionen i Upsala innehar, såsom primus, biskopen 2. Ts. a Fa BR