Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 1

iende i euskild strid. Ffvarje sak måste har. va sin plats, vältaligheten. liksom tapperheten. och lygden. Det finns, i vanlig bemärkelse, sådane åklagare, hvilka vålla den brottsliges frikännande, niedelst öfverdrift af brottets tillräknelighet. Det finns, i politisk mening, sidane åklagare, hvilka genom entbusiastisk oförsiglighet eller nitfull servilism, tillskynda maktens sak mera ondt, än den åtalade artikelns häftigaste utbrott. Man borde, enligt regel och med få undantag, icke vara medlem af åklagare bönken, förrän vid fyllda trettiosex år; ty om desse embetsmän äro. samhällets organer, skulle deicke derförinnan kunna i samhällets namn uttrycka sig med nog mycken takt, värdighet, mognad, insigt och god smak. Liksom ingen kan, under talets lopp, afbryta, kritiskt bedöma och med oalbruten upEmärksamhet följa en åklagare, raåste han veta att vägleda sig sjeif. Om det är brist på embetsmän, så gnid icke, utan fördubbla deras aflöning, på det dugliga må erhållas. Gnid icke, utan betänk, att det i detta fall gäller mera än en äganderättsfråga, alt det gäller medborgares frihet, ära och lif. HJ. Embetsmannavärdigheten i fåtöl har älvenledes pligter att uppfylla. Jag känner inga mera högtidliga, storartade och heliga sysslomål, än presidentens i en assisdomstol. I öfverensstämmelsen af sina funktioner representerar han styrkan, religionen och rättvisan. Hen utgör den tredubbia myndigbo!ens förening af kos nung, prest och domare, Hvilken föreställning miste icke en embetsman: på så hög plats, måhända den första i staten, äga om sig sjelf, dei vill säga om sina pligter, för att värdigt uppfylia dem? Med hvilken skarpsinnighet måste han icke veta att återknyta ransakningens hundra gånger sönderslitna tråd uti försvarets slingrande und,