Aftonbladet – 4 juni 1845, sida 1

— — —.— ON LVR till råds med sina tankar, jaga med ett slags bäfvan inbillningens toka ifrån sig, höra endast det kalla förnuftet, undersöka blott sjelfva factum, ransaka den anklagades tankar, fråga hans ansigte, pröfva med ängslan hans svar, hans stympade uttryck, hans utrop, hans sinnesrörelser och hans glädjeyttringar, hans blekhet och hans rysningar; de äro der inför Guds och menniskors ansigte, i åsynen af den heliga sanning, som de ana meg knäppta händer, com de söka med ögat, som de anropa och åkalla. O! stören dem icke i dezana religiösa öfverläggning! Alla rhetorers vältalighet uppväger icke en redbar mans samvete. Nej, de förstå ej sitt yrke, de embelsmän, som anfäkta sig och fresta sina begge käftars spänstighet, för alt uppstylta ett stort brott på axlarne af en ringa förseelse! De förstå ej sitt yrke, de, som med bladguld och floskler omkläda moralens allmänna satser, och som hota samhället, om dess hämnd icke nedtynges öfver en småsakl De förstå e; silt yrke, de, sora fara ut mot de anklagade, smäda advokaterne och snäsa vittnena! De förstå ej sitt yrke, de, som under förhandlingarne, öfvertygade om de anklagades oskuld, icke öppet afstå från anklagelsen, utan låta den fortvara i förbidan på graverande omständigheter! De förstå ej sitt yrke, de, som göra af anklagelsen passion, som, medelst gripande liknelser, anspelningar på infernalisk åtrå till politiska ägvelser, ögonens rullning och åtbördernas hot, uppröra och uppvigla juryn, domstolen, åhörarne, för att eröfra den olyckliga tillfredsställelsen af omdömet: hvad ban tagit sig bra ut! hvad han varit vältalig! Jag är icke sigillbevarare och har visserligen ingen lust alt blifva det; men om jag det vore, skulle jag afsälta en sådan allmän åklagare, derföre, alt han varit bakvändt vältalig. Jag skulle likna de romerske generaler, som afskedade sina officerare derföre, att de utom linien dödat en