Aftonbladet – 2 juni 1845, sida 2

sterlandskärleken rycktes ur hans sons hand, — lemnades ganska naturligt uteslutande gehör åt det beståendes vänner, hvilka sålunda beredde sig tillfälle att ensamme intaga den aktningsbjudande position, som höga embeten, samhällsutmärkelser och majestätsgunst alltid medföra. Men när Författaren till den om liberal anda vittnande skriften Om straff och straffanstalter uppträdde på thronen, när Konung Oscar, genom upphäfvandet af 4842 års förbud angående gemenskap med den afsatta konungafamiljen, tillkännagaf, att han icke ansåg sig behöfva söka all sin styrka i aristokratiens armar, utan hade oinskränkt tillit till hela sitt folk, — började man ana en vädervexling på samhällets höjder; de liberala kände sig redan smekas af en friskare vårfläkt och de konservative drogo kapuschongerne öfver hufvudet, för att icke storkna. Försigtigheten bjöd imedlertid båda partierna att, under afvaktan på tecknens förklarande, tills vidare kommendera: för fot gevär! — Och huru hårdbiten den nöten var, att en ofrälse brukspatron inkallades i statsrådet och ecklesiastikportföljen, som förut innehafts af män med så kända aristokratiska och prelatensiska tänkesätt, som Hrr Hartmansdorff och Heurlin, öfverlemnades åt en obetydande major, hos hvilken sympatier icke kunde förutsättas och till hvilken kanaler saknades, — höllo dock ännu de konservative temligen god min, Men när riksdagen öppnades med ett throntal, som -— vare detta nog sagdt — höjdes till skyarne af Dagligt Allehanda, lofordades af Aftonbladet och stack Minerva som en syl i näsan samt Hrr Nordenfalk och Faxe inkallades i statsrådet och Hr Sprengtporten utnämndes till öfverståthållare, — då frambesvuros Hornars och Oxenstjernors skuggor, för att vittna om den gamla adelns förtjenster, — då lamenterades öfver Strausianismens och Det-går-an-ideernas grundskott å religion och moral, — då uppträdde presidenter, landshöfdingar och generaler med bittra sarkasmer och obevekliga afslag å Kongl. motioner, — då slungade erkebiskopen bannstrålarne emot den nya tiden, som rubbat sina stöd, — då stack det fordom så devuerade Sv. Biet ut sin giftiga gadd emot samhällets högsta personlighet och utbrast med döende stämma: Det visar sig af alla tecken, att styrelsen intager sin, ställning åt venster, med sig införlifvår och stundeligen i sitt sköte samt i sin närmaste omgifning upptager män af prononceradt och ultra-liberalt skrot och korn; — och gaf Konungen hånande det råd, att Thore Petr, C. J. L. Almqvist och Lars Herta borde i rådkammaren inkallas. Öfvergifvande hoppet, att med sofismer, fog och lämpor kunna imponera på Regenten, kastade de I konservative nu om och antogo trotsets hotande Iställning. Denna operationsplan var skenbarligen byggd på den förmodan, att Regenten ännu icke bestämdt fattat sina regeringsprinciper, eller ock jalt hans karakter var svag och vacklande, till hvilken sednare supposition de måhända togo sig anledning af det milda och fogliga i hans personIlighet. pUtgsången har visat, att de misstagit sig på Carl Jobans son; men sjelfva planen var icke illa uttänkt och har hitintills blifvit konseqvent utförd. Dock är vår öfvertygelse, att de handlat vida klokare och gamla erfarna statsmän värdigare, om de undvikit allt sken af opposition emot regeringen, tagit sig till vara för slika bittra anathemer emot den nya tiden och frisinnade riksdagsmän och förlattare, såsom t. ex. dem grefve Björnstjerna slungade emot Petre och Geijr, tillegnat sig en humanare tidsanda åtminstone i uttrycken, jemkat med sig i småszker och icke låtit förstå att de d priori motsatte sig alla reformer och alla uppoffringar på fosterlandets altare. Det är visserligen icke otroligt, att de på slutet äfven sjelfva insett detta. Adelns bifall till principbetänkandet, denna verkliga kabinetisfråga, hade kanske sin upprinnelse i det medvetna behofvet att försona och smeka. Men det kom för sent. Det föregicks af det oerhöråt djerfva och om orubblig kast-anda vittnande påståendet, att arfsoch giftorättslagen voro af privilegiinatur, att således hvarken Ständer eller Konung egde grundlaglig rätt, att, utan adelns bifall, anaga den nya lagen; och det efterföl:des af preteståndets försök att, genom brytningen med eklesiastikehefen, göra denne omöjlig och sålunda indirekt förmå Konungen att förafskeda honom. Under det de konservative sålunda spelade idel trumf och lade i öppen dag sin föresats, att blifva konungske, endast i händelse regeringen in SAT RAM ROAT ISO PER PA LAR ES PETAR ATEN VENEREA ES TTR