Aftonbladet – 2 juni 1845, sida 2

ben och fötter annorlunda än som fjedrar, att närma eller aflägsna boxaren från sin motståndare. I savatten deremot, som är Frankrikes boxning, hade parisaren alldeles tvertom gjort ben och fot till hufvudagenter samt betraktade händerna endast som försvarsvapen. Hvaraf följer, att engelsmannen förlorar allt det bistånd, kan kan hemta af fötterna, under det att fransmannen förlorar ell den hje!p, han kunde hoppas af händerna. Charles Lacour drömde om det sora företaget, den lysande uopien, det fullkomningens mästerstycke, alt med hvarandra sammangiuta boxningen och savatten. Hen reste till England och tog, som en vanlig lörjunge, utan att säga hvem han var, lekt:oner af Swift och Adams, Londons två förnämste boxare. Då lirjungen sedermera kände sig vara mästare, återvände han till Paris och satte sin theori i verket. Af on sådan sammangjutning föddes samtidens savalt, denna fasans konst, som gör dess inn:hafvare mäktig att strida, icke endast med en, i styrka honom öfvermäktig motståndare, utan med fyra mön af öfverlägsnare krafter än hans. Medelst förening af fötter och knytnäfvar, desse fyra ledamöter, som vår herre i sit: förutseende förlänat menniskan, dessa skiftisvis defensiva och offensiva vapen, blef från ifrågavarande ögonblick verldsmannens seger öfver mannen ur hopen icke mera tvifvelsktig; öfverligsenheten stadfästades till aristokratiens fördel. Vi sade således med skäl, alt savalten var en konst. Det är, jag bedyrar det, af icke ringa intresse att åskåda en sådan strid. Liksom uti en duell, hvarvid motståndarne i förstone pröfva hvarandra medelst utfallsstötar och finter, börjar hvarje savattkämpe med så kallade principhugg. Strax efter denna förberedande kamp, försöka de att slå sig fram med benen allena, liksom, de ännu icke kände till boxningsavatten samt förlita sig dervid på den primitiva konsten, det vill säga: betjena sig endast af fötterna. Huru skicklige än begge månde vara, fal