Aftonbladet – 29 maj 1845, sida 1

den 40 Juni 1344, som stadgar, att kroppsplikten skall utsättas i fängelse vid vatten och bröd, då förvandling sker i brist af tillgång till böter. Härigenom äro en mängd tjufnadsbrott belagda med ett straff, som hvarken afskräcker eller förbättrar, men med hvilket uppenbart gäckeri och missbruk drifves. Ofverallt i landet förspörjes bitter klagan öfver en slapphet i lagskipningen, som gränsar till strafflöshet. Den alimänna rösten upphäfver sig både bögt och enhälligt, hvarthelst man vänder sig, och fordrar slut på ett sådant oefterrättlighetstillstånd. Jag delar denna allmänna opinion, och bekänner, att Rikvens Ständer befinna sig i en tvingande nödvändighet att vidtaga kraftiga och snara åtgärder till det ondas hämmande. Det sker på två vägar: antingen derigenom, att den gamla lagen återställes i sin fulla kraft och skärpa, eller ock en ny väg beträdes för kriminal-lagstiftningen. Det första alternativet är betänkligt ur tvenne synpunkter. Först och främst innefattar det en naturvidrighet, en uppenbar förnekelse af mensklighetens utveckling. I äldsta tider hvilade straffet på en sträng vedergällningsrätt. Den enskilda hämnden var erkänd, och ulöfvades uppenbart hos våra förfäder, innan den öfverflyttades på staten i det ordnade samhällsskicket. Den brottslige blef skyldig att lemna samhället upprättelse i penningar elier kroppsligt lidande, fullt motsvarande den skada som skett. Samma grundsats genomgår den Mosaiska lagstiftningen. Men Kristendomens Slifiare, som var kommen att upptämrda ett klarare ljus, både öfver menniskornas förbållande till Gud och till hvarandra, införde ett annat straffsystem, som lärde att vedergälla ondt med godt. Ehuru jag väl vet, att denna theori ej ännu öfvergålt till praxis, för våra synders skull, så lefverjag och dör i det hopp, ait det ljus, som ännu lyser i mörkret, slutligen skall lyckas besegra tänkesättens fördomar och veridens kärlekslöshet. Ty illa förstå vi kristendomen, om vi tro, att den icke någonsin skall ega sin tillämpning i verkligheten; illa förstås den nåd, vi förkunna ifrån Gud öfver en fallen verld, om nåd och barmhertizhet alltid skulle saknas hos menniskor. Eller huru vill man förklara, att den lifdömde fången hos Gud i himmelen finner nåd och förlåtelse, men bos menniskorna på jorden stupstocken och bilan. Om det icke kan iörnekas, att en straffande vederzgällning tillhör en högre verldsordring, så måste likväl medgifvas, att evangelu tro hvilar på den sanning, att syndaren genom ångern förbättrad kan vända om till Gud. I den mån sambällets kriminalrätt närmar sig att realisera denna sanning, i samma mån utbreder den kristendomens anda öfver verlden och befordrar mensklighetens framskridande till sann humanitet. Och då detta lärer vara samhällets högsta åliggande, skulle en återgång till fordna tiders barbariska straff:ält motverka stat ps eget ändamål Men äfven om sedlighetens ide ännu vore så litet utvecklad, att de fysiskt affliktiva straffen ansågos med sitt skräcksystem nödvändiga, så möter likväl den stora betinkhghet, att de allt mr visa sig otillräckliga att förekomma brotten och oförmögna att besegra det onda. De verka alitför ofta endast förbittring och förhärdelse, under det den kroppsliga smärta, de medföra, är alkför hastigt öfvergående för att tjena såsom afskräckandc medel att afstå från den fortsatta vandringen på brottets bana och återgå till samhället, som dessutom merendels vänder sig ifrån den med skam och vanära brännmärkte. Vi måste derföre — valet är ej nu mera fritt — inträda på ny väg. Straffet måste ej endast eller uteslutande innefatta näpst och varnagel ulan tillika vara ett medel till förbättring. Derom har hittils alltför litet — nästan alls icke — någon fråga varit. Vi måste uppsöka det ondas rot i hjertat och erkänna, att sjukdomen, som skall botas, bor i själen. D-t är anden som syn dar och anden som skall straffas. Det sker di vi göra samvetets makt gällande, derigenom at det ådömda straffet öfverlemnar brottslingen å lensligheten, eftersinningen, sjelfpröfningen och ån gern. Det är kristendomens strafftheori, realise rad i samhället. Det är staten som räcker sil hand åt kyrkan, atti dess kärleksfalla anda med verka till menniskoslägtets frälsning och förädling