Aftonbladet – 24 maj 1845, sida 2

På andra hade hufvudet blifvit alldeles sönderkrossadt. En mängd af de ur sjön upptagna fördes till ett Värdshus, och deras antal var så stort, att det uppfyllde köket, alla gästrummen, ja, till och med stallet. Tio eller tolf kommo sig; men ensamt på detta ställe trotsade icke mindre än 53 personer alla försök, som gjordes för deras återkallande till lif. Snart uppstod här en ytterst bedröflig scen, då de omkomnes slägtingar anlände för att afhemta liken. Detta gick likväl så fort, att icke mer än ett fanns qvar klockan tolf på natten. Följande morgon, i gryningen, begyntes åter letningen efter de drunknades lik och fortsattes på söndagen, då tillsammans 443 lik voro funna; som en del stannat under bron och en del följt med strömmen uppför floden, tror man likväl, att de omkomnes antal uppgär till 430 eller 440. Största delen utgjordes af unga qvinnor, af de lägre klasserna, och barn. Lördagen, Måndagen och Tisdagen hölls besigtning å liken. Vid förhören rörande denna händelse företeddes ett bref, enligt uppgift skrifvet af en ung man, som var närvarande vid olyckan, och af följande lydelse: Kedjorna på den sidan, som ligger åt Yarmouth, brusto, så att denna föll ned, medan den andra sidan hängde qvar vid sina kedjor, alldeles såsom då en bordskifva nedfälles. Ej en enda bjelke eller jernstång, tillhörande bron, gick sönder, men vi halkade alla i vattnet, under ett ohyggligt skrik, som hördes milslångt. Jag har en öfvernaturlig sinnesnärvaro och en stark arm att tacka för min räddning. Jag kände ett jern under mig och fattade det med dödsångestens kraft. Som jag hade munnen full af salt vatten, sä höjde jag mig upp på bron och fick hufvudet öfver vattnet. Jag klängde uppför jernet och såg mig omkring. Knappt hade jag gjort det (jag stod i vattnet ända till hakan), förrän en karl fattade mig om halsen; han hade hufvudet öfver vattnet. Jag kände, att jag var nära att sjunka, lyfte derföre