Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 2

I en afdelning af sitt yttrande försvarar biskopen den s. k. kyrkoplik!en, hvilken en annan lelamot af ståndet, den stolte doktor Elfström, kalade pen högtidlig akt, och han kan ha rätt, så vida han blott och bart ser den ur kyrkohistorisk synpunkt, d. v. s. efter hvad den enligt inrättningens första afsigtskulle vara. Men han har orätt då han talar om hvad den är. Och emedan de nyalagstiftarne hållit sig och måst hålla sig till hvad som är, för att borttaga hvad för närvarande befinnes illa, äfven om det till sin forntida, nu längesedan försvunna mening, skulle hafva varit bättre, (som dock ännu torde kräfva en djupare forskning); så hafva dessa lagstiftare haft alldeles rätt i sitt borttagande af kyrkoplikten. Det återupptagande i församlingen,, som med denna akt vill åsyftas, erkännes hvarken af den beskådande allmänheten i kyrkan eller af delinqventen sjelf annorlunda än som ett nytt straff, eller en påökning i det straff han föröfrigt ljutit. Det måste så mycket mera erkännas som sådant, då personen dertill serskildt dömes, och icke derifrån kan fritaga sig om han vill, något som illa rimmar sig med begreppet om nåd. Innebar kyrkoplikten en verklig nåd, en välsignelse för delinqventen, så bord2 han kunna få undvara den, om han ej önskade begagna sig af. denna lycka, såsom fallet alltid måste vara med allt godt, bvaråt man pi något sätt skall kunna hugna sig. Men i detta, likasom i så många andra fall hör det till lagstiftningens ytterligare tyranni, eller åtminstone orimlighet, att sjelfva språket skall undergå lidande i orden och icke få betyda hvad de betyda. Således måste bär en sak heta nåd, ehuru den i sjelfva verket består i en onåd, då den, som åtnjuter den, icke, om han vill, kan få slippa den. (Slutet följer.)