Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 2

christendomen detta? Nej! Den, som brutit aldrig så mycket, men ångrar sig, tror och bättrar sig, kommer ju intet enda ögonblick till helvetet? har ju ej det ringaste straff att utstå? Hans synder äro alldeles förtagna och han skall icke smaka döden till evig tid, heter det. — Olversatt till social mening, innefattar då detta ordagrannt, att all hufvudsaklig åtgärd med den brottslige blott bör bestå i hans förbättrande. Huru står det nu till med följande förklaring af biskopen: Däå staten eller den yttre rättsordningen måste anses principenligt fullkomlig, i samma mån den motsvarar kyrkan eller den inre rättsordningen, och denna inre ordning ingen annan kan vara, än den, christna lärobegreppet sjelf bragt till verklighet, så har jag icke kunnat komma till annan öfyvertygelse, än den, alt vår gamla straftag hvilar på en fullkomligt christlig grund, att den på samma grund blifvit harmoniskt och i alla delar konsequent utbildad: en grund, som icke kan efter mitt förmenande öfvergifvas, så vida lagen skall vinna förtroende och lydnad ibland ett christeligt folk. Hvar och en vet af historien, att straffen i gamla och änru gällande lagen förskrifva sig alldeles icke från något begär, att sätta lagen i öfverensstämmelse med christendomen, utan ifrån de högre och lagstiftande klassernas sträfvande att beherrska ds lägre, fattigare och talrikare, hvilka ingen del fingo i lagstiftningen eller ens tillätos, att genom sina ombud bevaka sin rätt dervid. Deraf de grofva, menniskokränkande och rätltsvidriga bestämmelser af olika slags straff för samma brott, efter personernas rang och slag; skillnader, som väl i sednare tider till en betydlig del genom civilisationen bortsmält; men som dock qvarstå i grundsatsen och ofta nog visa sig i tillämpningen. Straffsystemet är i allmänhet så inrättadt, att förseelser, som icke gerna kunna begås af personer inom de högre klasserna eller som åtminstone icke af dem kunna begås med något slags behof, äro belagda med hårdaste straff, emedan hgstiftarne förutsett, att de i de allraflesta fall skulle drabba de lägre och fattigare klassernes medlemmar. Månne väl denna straff skillnad också har sin rot i christna religionen? Till en början är samhället i judieiellt hänseende för närvarande så institueradt, att af hels den stora mängden gerningar, hvarmed mennisko) mot hvarann kunna bryta, och hvilka således allc tillhöra samhällets omfång, är dock allenast e7 del rubricerad som egentliga missgerningar, åt komliga af samhällslagen och belagda med affliktiva straff; nemligen den delen, som man huf vudsakligen förutsett skola kunna begås af d lägre, tjenande och arbetande. Hela den öfrig delen af missgerningar vidrör lagen föga eller in tet, ehuru de, lika väl som de andra, begås a menniskor emot menniskor, och således med lik; mycket skäl borde tillhöra samhället att tillrätta visa. Hvad bevisar detta, om ej, att lagstiftarne härmed åsyftade samma slags skonsamhet emo sig sjelf, sina barn och sin klass, samma undan tagsförmån och juridiska privilegium, som då d i ekonomisk väg tillade sig immuniteter från be skaltningen (säterifribet m. m.) Meningen var att de lägre klasserna (folket) både skulle ensam arbeta och ensamt lida; men de högre skulie en samt njuta af arbetets frukter, och lida intet 3 sina förseelser. Vi säga alt detta var den ab strakta meningen, grundsatsen i systemet. Total har den aldrig kunnat genomföras. Men medel tidens historia visar likväl, huru långt det der med var bragdt; och hvad som ännu hos os qvarstår deraf, är visserligen ieke så litet. På ett ställe längre ned beklagar biskopen hög ligen, om tiden olyckligtvis skulle komma ti den opinionen, alt betrakta synden och brotte såsom en blott .sjukdom, hvilket han förmoda skulle återföra oss till hedendomens fatalisn Han säger: En sådan lära deremot, hvilken betraktar straff endast som ett förbättringsmedel och synden som e blott sjukdom, måste ock anse friheten som en ir billning och hela den eviga verldsordningen, som e blindt, obevekligt öde. Om tiden olyckligtvis skull komma till en sådan opinion, så har kulturen onch ligen gått långt tillbaka, ifrån den cbristliga tro på en under försynens ledning verksam, obunde frihet, till hedendomens tröstlösa fatalism eler ti barbarismens egoistiska råhet. Biskopen lärer då ej inse, att man kan tala or psychisk sjukdom, likaväl som om fysisk. Nä de nya lärorne framställa brottslighet såsom e sjukdom, menas då tydligen ej en feber, ej e frossa, ej ett benbroit, utan en andlig sjukdon ett missbruk af fria viljan, en rubbning i de psychiska organismens rätla tillstånd (hvilket be står i frihetens rätta bruk) en aberration alltså frå det som utgör själens normaltillstånd (helsa): föl ektligen just hvad N. T. kallar ett hamartem och som öfversättes med synd, men lika myck l aberratio a scopo; förirring. Huru kan ma säga, att denna åsigt upphäfver begreppet om fr Iheten? eller förer oss till fatalism? Detta skul endast kunna vara fallet om man betraktade syr Iden och brottet såsom en kroppssjukdom, såso: lett fysiskt ondt, beroende af materiella lagar e! jdast. Men det gör man alldeles icke. .