Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 2

kas, om den likformighet, man sålunda förespeglar mellan samhällets gängse straffsystem och christendomen, verkligen eger rum. Vi vilja här icke tala om de olika religionspartiernes och theologernes skiljaktiga utläggningar af försoningsläran. Biskop Hedren kan icke hafva varit pligtig att föl:a någon annan än den evangeliskt lutherska orthodox:ens förklaringsgrunder. Viskole derföre tillse, huru härmed förhåller sig. Orthodoxien lärer visserligen, att Gud icke kan försonas och förlåta syndaren, utan att fullt satisfieras, tillfyllestgöras för det onda som gjorts. Men samma lära innehåller ock, att ingen annan än Frälsaren sjelf, Christus, gifver denna satisfaktion; och då Christus utgör en person i Gudomen, så innebär detta tydligen, att hela tillfyllestgörelsen utföres inom Gudomen sjelf, utan att menniskan, som syndat, dervid har något annat alt göra, än beflita sig om ånger, omvändelse och bällring, samt framför allt med fullständig tro omfatta Christi förtjenst, hvilkengenom denna tro tillräknas henne, utan att hon gjort den. Häraf inses, att någon tillfyllestgörelse eller satisfaktion för synden af menniskan hvarken fordras, eller kan af henne utföras. Det är just en af hufvudsatserna hos Luther, att menniskan alldeles intet deltager i denna satisfaktion, emedan, om hon det gjorde, hon skulle hafva någon förtjenst för egen del, och således icke hafva Chrislus helt och hållet att tacka för försoningen med Gud. — När nu frågan är, om att samhället, i afseende på brottsliges behandling, skall baseras på samma grundsats, som christna religionen, så kan detta — äfven med antagande af sjelfva orthodoxiens lärosystem — omöjligen annat innebära, än att för personen, som brutit, ej någon satisfaktion, ej någon tillfyllestgörelse åt samhället (hvilket här i social mening inför den brottslige, är hvad Gud i religiös mening är inför syndaren) fordras. Hvad har deremot den brottslige att göra? Ångra, bättra, omvända sig till det goda igen och ersätta hvad som är af natur att kunna ersättas. Men nu utgör detta raka motsattsen af samhällets gängse straffsystem. Detta har just till grundsatts satisfaktionen: en i och för sig fullkomligt ändamålslös plåga eller skada, tillfogad den, som felat. Det säges tydligen, alt brottslingen härmed skall affligeras, på det att samhällets rättsordning måtte tillfyllestgöras. Deita är inom samhället fullkomligen detsamma, som om man inom religionen skulle lära, att menniskan skall tillfyllestgöra Gud, hvilket, enligt kyrkans sats, är ett rent kätterskt påstående; enär menniskan då skulle kunna försona sig sjelf, hafva någon egen förtjenst Oo. S. V.z allt sattser, som diametralt motstrida lutherdomen. Invänder man häremot, att i religionen menniskan ej behöfver gifva Gud satisfaktion, emedan här finnes Christus, som gör den; men att i samhället ingen Christus är, som i brottslingens stad och ställe gilver godtgörelse, åt rättsordningen; så svaras härpå, att anlingen måste äfven i samhällsinstitutionen finnas någonting motsvarande Christus, försonaren, medlaren, så att den felande i samhället, likasom syndaren i religionen, ej för sin del bar annat att göra, än bevisa upprigtig ånger, tro och bättring; eller ock står samhället sjelf icke på samma grundsats, som christendomen. Det är just detta vi påstå, att samhället i judiciellt afseende icke ännu gör; men biskop Hedrån påstår, att det så gör. Tänkaren må afgöra. Det är under tiden visst, att det, äfven efter sjelfva det orthodoxa lärosystemet, måste vara fullkomligen falskt, att påstå, det den själ, som syndat, skall dö, i annan händelse, än att denna själ icke vänder sig till Gud med ånger, tro på Christi tillfyllestgörande förtjenst, och bättring. Likaså kan den orthodoxe ej yrka, att hvarje brott måste påföljas af ett ondt, större eller minIdre, lekamligt eller andligt, ända till döden; lenär denna påföljd endast eger rum i nyss anI förda händelse, men eljest icke. Christna religionen vet alldeles ieke af någon näpst hos Gud, som är absolut oundviklig; utan tvärtom undviIkes den alltid, så fort menniskan omvänder sig Imed tro och bättring. Att biskop Hedren både känner detta och icke heller i sitt yttrande vill förneka det, synes klart nog af en del uttryck. Men just derigenom blir hans slutmening alldeles osammanhängande, emedan det på intet sätt rimmar sig -med den likhet han nödvändigt vill finna häremellan och det gängse straffsystemet i samhället. Detta talar l visst också någongång om bättring och upprätJtelse för den felaktige, men likväl först efter Istraffets oundvikliga utkräfvande på honom. Skulle nu ett häremot svarande finnas i religionen, så innebure det, att älven hos Gud syndara IA IA AA — MN AA C AA mm Lr s Mm CR CA rens straff vore oundvikligt (såsom också biskopen utan reservation på ett ställe säger); och att nåd och försoning ej finge ske förrän efter straffet. lAtt förlåtelse då icke vore till, följer likväl orI dagrannt; emedan hvar och en, som utstått sitt Istraff, icke sedan har något att få förlåtelse för. Syndaren skulle då icke få råd eller komma till t himmelriket, förrän efter att först hafva utstått -I helvetesstraffet. Men sker det så? Lärer oss