Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 2

— förändra det minsta i formen. Att de likna hvarandra, var en naturlig följd af den helgelse och salighet, som lika genomträngt dem alla. Afven kärleken gifver alla af Gud skapade samma utseende, och utan tvifvel älska helgonen med den fastaste och oföränderligaste kärlek. oo — O, då måste också jag vara lik dig, sköna Skola! ropade Feodora och slog sin arm omkring dennas smärta lif. Jag älskar dig så mycket. Skolastika böjde sig ner och kysste Feodoras panna. — Sedan den tiden, fortfor hon, ha bön och de stränga kloster-reglorna från mig afbållit all frestelse. Öfver min staflet sväfvar icke mer det förra farliga begäret, alt sjelf skapa och bilda. Jag finner frid och sällhet uti att med slafviskt sinne arbeta. Jag målar så, som alla här måla. I) — Nej, nej! ropade Feodora lifligt, icke så — Jicke det minsta. Dina bilder hafva något genomskinligt, öfverjordiskt. Formen är väl densamma, ,lmen du inlägger deruti elt främmande, andligt uttryck. Ögonen, som du ger dina bilder, utöfva ; på mig ett förunderligt välde. Jag tröttnar al;Idrig att se på dem, och dervid öfverkommer mig Jen känsla, sasom från första barndomen, den må nu kallas en bön, en tår, en aning. Förklaras Ikan det icke; men under det de andra nunnorInas stela bilder af mig likgiltigt skådas, tala dina I Hifligt och genomträngande till mitt innnersta väi Isende. De milda bruna ögonen innehålla så mycrIken rörande kärlek, de äro dina egna, och du -vet, att desse tillvinna sig allas kärlek. Mitt hela Ihjerta har du vunnit. — Ja, Skola, så är det. s Då jag kom hit till detta paradisiska hem, denna t färgkrukornas lycksaliga ö, penslarnes Eldorado,