Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 2

varmaste religiösa öfvertygelse och af mitt hopp om tusende olyckligas räddning för tid och evighet lägger jag i detta votum. BISKOP HEDRENS YTTRANDE, I FRÅGAN OM LAGUTSKOTTETS S. K. PRINCIPBETANKANDE. En annan tidning har tagit affär på ett uttryck, som för en tid sedan förekom i Aftonbladet rörande en af Presteståndets ledamöter, hvilken, då strafflagsfrågan inom ståndet förevar, yttrade sig i ämnet på ett sätt, som gaf åhörarne en viss anledning, att i den gamle och för öfrigt ganska vördige talaren tycka sig höra hvad man kallar ett barn på nytt, Ehuru uttrycket var det lindrigaste och oskyldigaste man kunde välja, då frågan var om att karakterisera en, som ända till den grad velat förvända christna religionen, att denna skulle brukas till skäl för bibehållande af hedniska, barbariska, sedeförderfvande och slutligen för hela det öfriga samhället ganska farliga straffsätt; så tyckte likväl en publicistisk organ att det var för strängt. När den ifrågavarande talarens (biskop Hedröns) votum blef tillgängligt, fick imedlertid allmänheten dömma, huruvida epitetet barnn var det lämpligaste, eller om ej något annat varit ännu bättre. Biskopens yttrande står i sin helhet att läsa i tidningen Morgonen för den 2 Maj; och i betraktande af frågans omätliga vigt, hoppas vi läsaren lemnar sin uppmärksamhet -till skärskådande af de offentligen framlagda åsigterna hos en person, hvilken genom sitt embete miste betraktas som en af kyrkans pelare. I sjelfva verket kan väl ingenting vara bedröf ligare, än att, då man å ena sidan eger en religion, till hvars hufvudsatser det hör, att syndei och öfverträdelser förlåtas, då den felande mer sann ånger, tro och bättring vänder sig till Gud och då man å den andra besitter en allmän moral, som förbjuder den enskilda menniskan hämnd känsla, med anbefallande af försonlighet och in bördes förlåtelse, så skall man, i full stridighe med dessa begge, hafva en samhällsinstilution hos hvilken hämnden sjelf utgör en ledande grund: sats jemte omöjligheten alt kunna förlåta, äfver i fall den brottslige gör-bättring, och, på anna sätt behandlad, kunde upphöra att gå förlorad Hurudant det menskliga lifvet skall blifva, nä) det sålunda finner sig slitet mellan religiösa ocI juridiska principer af sins emellan oförenlig na tur, kan hvar och en begripa; och faktiskt vis: sig följderna i den d upa demoralisation, den för: virring, som fräter på de flesta lefnadsförhållan. den. Af historien känner man nog hur allt dett uppkommit, huru detta chaos blifvit möjligt. Ma vet att samhället sjelf hos oss till en stor mängd a sina ledande principer, och ibland dem flere af d juridiska, ännu står qvar på sin gamla hednisk grund, emedan christendomen icke hittills hunni eller förmått undanrödja denna. Härom är ingen ting vidare att säga, än hvad man alltid sag nemligen att religionen, ljuset, det högre lifve med ett ord: Guds arbete på jorden till mensk lighetens upprättelse, icke verkar annorlunda ä stegvis och småningom, likt annat arbete. Vi f således nöja oss åt de förflutna tiderna, sådana d varit, och finna i omdömet rörande dem allenas klandervärdt, då man, med visse författare, ho dessa tider vill berömma och upphöja äfven hva lintet beröm förtjenar. Biskop Hedren rangerar sig bland antalet a dessa slags författare, då han i sjelfva kristendo Imen söker ett försvar för det gängse straffsyste met. Så säger han i förevarande yttrande: Medvetandet af en Cvig fastställd verldsordnin och af dess okränkbara helgd, är ett förnufts-axiom det christna läran förutsätter utan alla bevis. Me att kränkningen af denna ordning är ett brott, sor tillräknas den med frihet begåfvade till ansvar oc näpst; att denna näpst är lika oundviklig och sträng som den kränkta ordningen sjelf; att försoning ick är möjlig, med mindre den eviga rättvisan blifv tillfredsställd, och att förbättringen först kan vidta ga, sedan försoningen blifvit fullbordad: detta är korthet innehållet af den evangeliska christna läran straffoch förbättringslag. Synd är orätt. Afv kelsen från den evigt fastställda ordningen är e brott. Den själ, som syndar, skall dö. Hvar brott måste påföljas af ett ondt, större eller mindr lekamligt eller andeligt, intill sjelfva döden. Men nåden äre vi frälste; och af den gode anden upi väckes den nya menniskan, som lefver i rättfärdi het och renhit. Då man hör dylikt upprepas från mera än e påll, förtienar det en gång allvarsamt underst