Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

Om detta system vill jag derföre med afseende härpå ännu yttra några ord. Anmärkningsvärdt är, att alla, som från Frankrike, England, Preussen, 0. s. v. blifvit af Regeringarne sände till Amerika, för att undersöka cellsystemets verkningar, återkommit såsom afgjorda anhängare af detsamma, ehuru flere af dem förut voro emot det mycket intagne; hvilket varit förhällandet med D:r Julius i Berlin, den bekante de Tocqueville, m. fl. Tocqueville erkänner detta i ett bref till Wirth (1 cec. s. 585) och tillägger, att detta system vunnit för sig nästan alla praktici i England och Frankrike, så att nästan alla nya fängelser i England och bestämdt alla, som staten bekostar, byggas efter detta system, äfvensom i Frankrikc inrikes ministern ej låter bygga andra fängelser, än efter cellsystemet, och vägrar till och med departementerna att bygga efter annat system. Detta räknar ock, yttrar. han vidare, bland sina anhängare alla generalinspektörer öfver fängelserna i Frankrike, med undantag blott af en enda. Alt dotta bekräftar Wuärlh (s. 343 f.) och nämner, att i England funnos redan 48453 3 stora fängelser bygde efter Philadelphiasystemet, 5 andra dylika voro under byggnad och en mängd äldre hade man efter detta system ändrat. Så ock i Skottland. I Preussen och Baden höll man då på med att bygga sådane. Det som man ock redan allmänt erkänt såsom ovedersägligt, är att ransakningshäkten böra byggas efter detta system, äfvensom (jag citerar här äter Tocquivilles ord) fängelser, för straffångar, som endast för kort tid, t. ex. på ett eller två år, blifvit dömda till strafffängelse. Äfven deri öfverensstämma helt och hållet alla, som äga insigt i fängelseväsendet, att cellsystemet i sådane fängelser ej kan annat, än hafva helsosamma följder; ty erfarenheten har på ovederläggligt sätt bevisat, att isolering, när den icke öfver ett eller två år utsträckes, icke kan utöfva farlig Ver: kan, hvarken på fångarnes physiska helsa eller på deras själsförmögenheter. Jag upprepar, att om denna punkt är hela veriden ense. Till och med de stater i Amerika, som icke för fleråriga straff antagit isoleringssystemet, använda det dock för anklagade och för dem, som äro dömde till straff på kortare tid.n (Tocquevilles bref hos Wirth, s. 384.) Till och med Mitltermaier, som länge varit sträng vedersakare af detta system, och som derföre af den föres!agna strafflagens motståndare i Utskottet blifvit ofta åberopad och väl af dem måste anses opartisk, har isin sednast utgifna, af mig ofvan anförda skrift om fängelseväsendet (s. 434) yttrat, att han är öfvertygad, att den absoluta isoleringen är för korta strafitider det ändamä!senligaste system och utan skada för helsan kan användas, att just de för kort tid bestämda straffen erfordra en större intensite, och att den absoluta isoleringen gifver en sådan. Utskottet har ej heller gått längre i det tiillstyrkande, med hvilket Betänkandet slutar, och min mening är, att det cj nu, innan en allmännare opinion hos oss bildat sig, bordt gå längre. Likväl har Utskottets plaralitet, till hvilken ock jag hörer, trott sic kunna i motiveringen uttala sin öfvertygelso, att Phlsdelphiasystemet med de modifikationer det i Europa undergått Wnemligen cellernas, med afseende på heisans bevarande, omsorgsfullare konstruktion, större tillfälle för fångarne att vistas ute i fria luften, flera besök dagligen hos hvarje fånge i hans cell, m. m.) kan utan fara, och bör derföre, så snart som möjligt är, utsträckas vida längre. Så föreskrifver ock den fängelselag, som Franska deputeradekammaren nyligen antagit, att cellfängelset skall för alla fångar användas, och kan fängelsetiden i vissa fall utsträckes ända till 40 år. Men Utskottets förslag är deremot höri så inskränkt, att det omfattar högst 20 månader, och enligt detta förslag lemnas åt framtiden, att på grund af en inom vårt land vunnen erfarenhet afgöra, när och i hvad män cellfängelse må bestämmas för dem, om blifvit dömde till fängelsestraff för längra tid. fyen detta är något, som kulturen skall småningom bringa till mognad, både i vårt land och i andra länder, Men frågan om en ny strafflag, och framför alit om det straffsystem, som för den föreslagna straflagen ligger till grund, kar slutligen äfven en religiös betydelse, och är en vigtig själuvårdsfråga. Jag fästar mig här endast vid den vigtigaste förändringen i straffsystemet nemligen vid frihetsstraffen, och särskildt vid dem, som verkställas i cellfängelse. Penitentiärsystemet har länge fästat min uppmärksamhet, och jag erkänner gerna, att det varit den ledare, som först fört mig till begrundande och erkännand2 af det föreslagna straffsystemet. Ty till den theologiska vetenskapsgren, som jag blifvit kallad att vid akademien föredraga, hörer ock läran om själavården, och i denna förekommer äfven en afdel ning, säkerligen en af de svåraste, om brottslingars själavård. ÖSveralit, samt ända från Luthers och sSspeners tider höras klagomål deröfver att själavård ej kan rätt utöfvas i våra fängelser, eftersom de religiösa intryck man kan göra, utplånas under fångarnes demoraliserande sammanvaro. Ifängelser efter Auburnska systemet är i detta fall förhållandet ungefärligen detsamma. Warth skrifver härom (s. 2853), alt han i Frankrike af de Metz, som äger mängårig erfarenhet af fängelseväsendet derstädes, äfvensom af de deputerade Beaumont och de FTocquevil!e erhåtlit den försäkran, att i centralfängelserna religionsundervisningen och det gemensamma firandet af gudstjensten medför hardt nära inga goda följder, emerSNEXDREE NES Nee ST I målningen kostades föga, men desto mer på ra