Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

mo de aldrig och visade sig för dig i sin h rrlighet? — Aldrig! svarade Feodora. Men huru skulle de ock kunna det? De bo ju i himlen och vi på Jorden? Kunna vi umgås med osynlige andar? — Det vore straffbart att tro det, sade Skolastika; men likväl har det arma hjertat ögonblick, då det är så stolt och herrskande i sin kärlek, att det företager sig besvärja och nedkalla sjelfva himmelen. Det. fions en bön, så lågande och stark, att den omedelbart vidrörer de gyllene poriar, som tillsluta himlaboningarne. ; — Men, hvad har det att göra med de bilder, som vi måla? frågade Feodora. — Hör mig. Jag var elfva år, då mina slägtingar, för hvilka min tillvarelse var hinderlig och besvärlig, begrofvo mig inom dessa klostermurar, Från den stunden var jag död. De kunde nu verkställa sina egennyttiga planer; aldrig mera stod den lilla, bleka flickan dem i vägen, som bedjande utsträckt sina magra armar efter kläder och föda. Här i klostret erhöll jag en annan mor, en annan slägt. Man undervisade mig i måla och sade, att ju flera arbeten jag lemnade, desto nådefullare skulle de helige, hvilkas drag jag målade, på mig nedblicka. Nu är det icke mer så noga och strängt. — Nej, gudskelof! ropade Feodora, betraktande sina små, runda händer; man kan nu någon gång bålla fingrarne rena från de vidriga färgfläckarne. — Ett år, innan du hitkom, fortfor Skolastika i sin berättelse, var jag sysselsatt att måla en stor bild af den heliga Anna, vårt skyddshelgon. En köpman från Tsver hade beställt den, På sjelfva