Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

RIESDAGEN. DEN NYA FÄNGELSELAGEN (Slut från gårdagsbl. af prof. Knöss anförande.) Hvad annat straffsystem skulie man dock vilja föreslå ?Så vidt jag kan döma af hvad i Utskottet härom förekommit, äfvensom af reseryvationerna, sYynes det enda försöket att utfinna nägot dylikt, vara tt återgå till Lagkommitens för 2g om straffarbete och fängelse. Man har åberopat, att det allmänna jänkesättet vant sig att fästa en större vanheder vid vissa brott och att se denna äfven i lagen och straffen uttryckt. Denna vanheder vill man derföre fästa vid benämningen straffarbete. Men om ock det allmänna tänkesättet vore sådant, hvilket dock må betviflas, om ock en sådan begreppsförvirring ännu vore allmän, att man i fråga om det vanbederliga nera fästade sig vid straffet och dess benämning, än vid brottet och dess beskaffenhet, så bör lagstiftaren örr motverka än befordra ett så groft missförstånd. Dock i detta hänseende hyser jag vida större förtroende till det sunda omdöme, som af ålder utmärkt svenska nationen. Dessutom kunna väl icke i alla möjliga fall vanhedrande brott beläggas med den svårare straffarten och tvertom de icke vanhedrande alltid med den lindrigare. Straffarter af olika beskaffenhet kan man ock ej alitid utan svårighet mäta mot hvarandra, hvarföre för sjelfva straffmätningen ir nyttigt, att straffsystemet är det enklaste och straffen likartade och efter viss proportion lindrigare ciler svårare. — Och hvilket annat fängelsesystem skulle man vilja föreslå? Månne ett ekilektiskt, en förening af det Auburnska och Philadelphiska? Men denna sammanblandning har på andra ställen, t. ex. i Lausanne, visat sig vara det sämsta af allt. FElier vill man införa klassifikationssystemet? Men, för att nyttja den franske inrikes ministern Duchatels ord, hvarje sådan indelning är illusorisk elier rättare sagdt omöjlig (Jahrb. d. Gefängnisskunde, B. 3, H. I, s. III). Både rångens ålder och den straffgrad, till hvilken han blifvit dömd, gifva de mest osäkra grunder för indelningen; och hvad graden af fångarnes immorsalitet beträffar, så är, i allmänhet taladt, ingen menniska gifvet att se in i en annans hjerta, och, hvad förbrytare särskildt beträffar, äga de ofta en förställningsförmåga ock karaktersolikhet, som gör att man aldrig med säkerhet kan bedöma den verkliga beskaffenheten af deras moraliska tillstånd. Klassifikationssystemet är derföre allmänt och med rätta förkastadt (jfr Wärth, s. 345 ff. m. fl.) Men, torde man fråga, hvad är väl det i anseende till förändring af straffsystemet i vår tid allmänt erkända och antagna? Svaret blifver af stor vigt, ty det skall utvisa, huru långt man kan och måste gå vid nu skeende förbättring i brottmälslagstiftning. Detta svar är, enligt allt hvad jag kunnat genom studium och eftersinnande finna, att kroppsstraffen och infamerande straff ej vidare kunna qvarstå, utan måste utbytas mot frihetsstraff, samt att bland sätten att verkställa dessa äger Philadelphiasystemet företräde och kan efter systemets nu vunna förbättrade method utan fara för kortare fängelsetider användas.