Aftonbladet – 22 maj 1845, sida 1

VV nn målningen kostades föga, men desto mer på ra. men. Jag arbetade en gång sent inpå natten och lade mig sedan, trött, på sängen. En timma må. ste jag slumrat, då en glans götjsig omkring minc ögonlock. Jag öppnade dem icke och likväl såt jag. Det lysande skenet sammanflöt såsom i er varm, röd sjö, utur hvars darrande vågor, genom halft genomskinligt valten och de skönaste blommor, en qvinlig gestalt uppsteg, prydd med krons och mantel. Hon kom så hastigt och stod mig så nära, att en flik af hennes mantel omhöljde mig. Hennes anlete log så mildt; hennes bländande hvita skuldror framlyste från den mörkblå fina manteln; i hennes öga strålade en himmelsk salighet, sådan man kan tänka sig hos ett ung! helgon, berusadt af paradisets fröjder. Hon lade sin hand på min panna och en outsägligt huld stämma hviskade till mig: Måla mig sådan jag är, icke som man, efler en dyster jordisk föreställning, gestaltat mig. Jag är skön — en blomma — en engell Härvid försvann hon. Förtrollningen af hennes skönhet hvilade länge öfver mig. Då mnatikiockan kaliade till bön, gick den sköna heliga vid min sida och färgade korsgångens lunkla hyalf i rosenglans — öfver allt såg jag henne. Då morgonen grydde, stod jag redan framör min staflet. Hvilket matt, firglöst och betryckt insigte mötte mig ifrån taflan! Skulle det vara len blomstrande Anna, helgonens sköna utkorade? Den herrliga qvinnan, som leende bortkysste tåarne från martyrernes kinder och med vek hand vågade smekande beröra apostelens vördnadsvärda skägg? Aldrig! Med raska penseldrag utströk ag det förut målade, och i inspirationen af min lröm utvecklade sig drag för drag den himmel