Aftonbladet – 19 maj 1845, sida 2

jagen befinnes otillräcklig och ofullständig, d. ä. der den för det särskilda ifrågavarande fallet finnes icke rätt kunna bringas i öfverensstämmelse med rättvisans fordran, skall han, såsom den personliga rättvisan blifva hennes tolk, eller med andra ord, såsom den lefvande lagen suppltera den skrifna. Men häraf följer ingalunda, att lagen skall skrifvas ofullständig och otillräcklig, på det tillfällen till benådningsrättens utöfning må blifva så mycket flera. ÅAfven om mildhet skulle härigenom kunna bevisas och kärlek förvärfvas, måste dock hvarje samvetsöm regent, af. fruktan för möjliga misstag, gerna se, att de fall, der begagnandet af denna svåra, ansvarsfulla och heliga rätt blifver af nöden, inskränkas till möjligaste ringa antal. Denna fråga om en ny strafflag för vårt fädernesland är vidare en stor den närvarande kulturens oeh civilisationens fråga. Ett föreningsband omsluter hela den civiliserade verlden; detta band är vetenskapens, konstens, kulturens. Främst af dessa står vetenskapen och jag menar härmed icke de i sin mångfald vexlande systemer, som uppstå det ena efter det andra, det ena på det andras ruiner; utan jag har här afseende på det gemensamma i dem alla, på de stora ider; som segrande framgå ur devetenskapliga striderna, intaga med det sannas, godas skönas makt alla ädlare, djupare sinnen, öfvergå till det allmänna medvetandet, införlifva sig med folkens tärkesätt, återspegla sig i deras seder och Jagar. Sådan har varit bildningens gång i alla tider, dock mera i vår tid än i någon föregående, i följd af idternas allt kraftigare frambrytande och allt lifligare utbytande, hvarvid folken närma sig hvarandra allt mer, och vid detta närmande kullstörtas småningom de förra skiljemurarne af nationella egenheter, ensidigheter och fördomar. Detta gäller om alllagstiftning, men främst af all om den kriminala, som vida mera än den civila fäster sig vid allmänt menskliga förhållanden, eftersom den betraktar menniskonaturen med afscende på dennas lidelser och lyten, som idet hufvudsakliga äro för alla tider och folk gemensamma och i laster och brott framvisa öfverallt likartade följder. Det är derföre icke underligt, att, i den mån kulturen blifvit en folkens gemensamma tillhörighet, har denna del af lagstiftningen i hvarje tid befunnit sig hos hvartoch ett kulturfolk på ungefärligen lika ståndpunkt, som den innehaft hos de öfrige, och då den hos ett folk gjort något märkligare framsteg, hafva de öfriga icke länge dröjt att följa det gifna föredömet. Härom vittnar ock vårt lands kriminallagstiftning, som, åtminstone under dotta och förra seklet, gått i jemnbredd med den i andra länder. I detta hänseende kunne vi icke sägas hafva hittills stått efter något annat folk. Så var kriminallagstiftningen i 4734 års lag ett stort steg i anseende till den ordning och bestämdhet den införde i stället för den oreda, obestämdhet och stundom goåtycklighet, som i äldre tider förefanns, och den var ett jettesteg, då man besinnar de vida hårdare, ja grymma straff. som vid den tiden och äfven temligen lång tid derefter funnos i andra civiliserade länder. Så var ock den mildring i flera stränga straffbestämmelser, hvilken gafs år 1779, ett prisvärdt erkännande af den allmänna kulturens och den fortskridande civilisationens rättmätiga fordran, hvarföre den ock var nära samtidig med hvad i samma hänseende i andra länder egde rum. Detta var det andra steget; det tredje är det som nu förestår att taga, och hvilket kan anses redan vara till någon del taget genom det redan verkställda nära totala afskaffandet al kroppsstraff och det allt allmännare begagnandet af fängelsestraff. Härom vill jag i korthet. yttra mig medelst angifvande af de straff, som blifvit föreslagne att qvarstå, att afskaffas och alt införas. Främst af dessa förekommer dödsstraffet, som föreslås att bibehållas; om bibehållandet hör ske derföre att rättvisan absolut fordrar detta straff för vissa brott eller derföre att det ännu måste anses nödvändigt,är en stor tvistefråga om hvilken jag väl så mycket mindre behöfver orda, som afskaffandet af detta straff väl svårligen på allvar nu kommer att yrkas. Bland de straff, hvilkas afskaffande föreslås, ställer jag främst alla vanhedrande straff eller s. k. skamstraff, samt gillar så mycket heldre deras borttagande, som det vanhedrande lika visst ligger i brottet, som7det icke hufvudsakligen bör inläggas i straffet; men när så sker, beror det på förblandandet af verkan med dess orsak, hvarigenom det allmänna omdömet kan förvillas och den straffades återgång till sambället mer än skäligt försvåras, ja, genom förtviflan och förhärdelse i flesta fall göres omöjlig Detta gäller ock serskildt om spöstraffet, betraktadt såsom skamstratt, och om de grunder, på hvilka jag ogillar principen för detta straff, får jeg strax nedanföre yttra mig utförligare. Det straff, som ådömes under namn af ärans förlust, är otjenligt derföre att det faiier inom det subjektiva omdömets sfer och vill lägga band på detta; lagen kan icke tvinga mig att anse en person ärevärd och en annan ärelös ; så t. ex. mången, som ej genom lagens dom mistat äran, kan jag cj anse hafva någon ära att förlora. Deremot är den i förslaget till strafflag för vissa fall stadgade påföljd, att den dömde ej må i allmänt värf brukas, något objektift, som kan med rätta påläggas och uttvingas. Vattenoch brödstraffet har råkat i förakt derföre, att det ej med stränghet verkställes eller ens kan verkställas med noggrannhet, utan att den så straffades helsotillstånd ganska ofta skulle förstöras; jag känner exempel derpå att sådant inträffat med en person, som blott i 48 dagar undergick detta straff, såsom lagkommitten i förra förslaget till kriminallag. neml. det af 4832, antog och bestämde detta straff blifver det ock föga verksamt och finner ej rätt god plats i straffsystemet. Ifvad beträffar landsflykt, anser jag detta straff icke böra komma i fråga vid statsbrott, ty en för statens lugn vådlig person bör cj lemnas tillfälle att i främmande land obehindradt stämpla mot sitt fädernesland: mycket annat kunde ock här vara att anföra mot detta straff. Endast med afseende på religionsbrott, eller serskildt affall från den rena evangeliska läran har jag velat bibehålla landsflykt, isynnerhet om i en framtid jesuitismen skulle ss 0 An Tr AAA Ja Ana