Aftonbladet – 19 maj 1845, sida 2

barn! förkasta ej de gamlas råd, hvilka bättre förstå ert sanna väl, än ni sjelfva. Huru kär Helena äfven varit för sin barndoms lekkamrat, kan man sluta deraf, att den liflige ynglingen efter Helenas giftermål blef så mjeltsjuk, grubblande och sinnesslö, att han aldrig blef duglig till något kall i samhället. Men han lefde dock, ehuru alldeles overksam, till hög ålder, i sin förmögna moders hus. Afven Helena lefde så länge, att hon såg sig omgifven af sina lyckliga barn och barnbarn. På hennes grafvård ristades med gyldene bokstäfver i granit: HVAR HVILAR DEN GODA? SPORDE, MED EN TÅR, DEN FATTIGA SLÄGTINGEN, DEN TROGNA TJFNAREN, DEN GAMLA VÄNNEN. DÅ RESTES AF MAKE OCH BARN . DENNA MINNESSTEN ÅT DEN ANSPRÅKSLÖSA.