Aftonbladet – 19 maj 1845, sida 2

fall finnes efter nu gällande lag en latitud för pröfningsrätten, som ofta är ännu vidsträcktare, än den nu föreslagna. I detta hänseende får jag hänvisa till den mängd af hithörande lagrum, som lagkommitteen till bestyrkande häraf upptagit i det utlåtande öfver anmärkningar vid criminal-lagförslaget, nämnde kommittå afgifvit (Stockholm, 1840, sid. 36—39). Deremot i anseende till de fall, i hvilka vår nu gällande lag har viss måttstock för straffansvaret, t. ex. å stöld, der det tillgripnas värde, efter viss stadgad progression, utgör denna måttstock, måste man väl medgifva, att genom upprättande af sådan absolut arithmetisk strafftarif rättvisans fordran ingalunda tillfredsstältes, ty vid sådant förfarande lägges allt för mycken vigt på det tillfälliga i brottet, och mångfaldiga andra omständigheter, som kunna höja eller sänka straffbarheten, tagas då cj i tillbörligt betraktande. Jag tillägger äfven, att latitudssystemet ganska nära sammanhänger med det föreslagna straffsystemet, och att det är i all annan nyare criminallagstiftning antaget, såsom för rättvisans noggranna skipande absolut nödvändigt. — Mot latitudsystemet har man i de betänkandet bifogade reservationerna åberopat den af herr kammarrådet Theorell i lagberedningen mot detta system afgifna reservation. Jag medgifver gerna den utmärkta författareförmåga, denna reservation ådagalägger, och det förundrar mig ej, om mången deraf blifvit föranledd att godkänna de satser den innehåller. Då den likväl, såsom vid slutet af densamma öppet erkännes, utgår från helt andra grunder, än de af mig gillade och ofvan angifne, nemligen från afskräckelse — och prieventionstheorierna, samt helt och hället förnekar den strafftheori, jag omfattar, så är naturligt, att resultaterne blifvit helt andra, än dem jag kan godkänna. Tanseende till dessa får jag hufvudsakligen anmärka, att vid afskräckelseoch prevcntionstheorierna betyder det, mindre, om straffet noga lämpas efter brottet, blott det biifver sådant. att det kan anses i betydligare grad afskräcka från brott och förekomma sådane. Derföre -lägges då ej så mycken vigt derpå, om straffet i vissa fall skulle blifva för hårdt eller strängt, hvilket jag efter min princip ej kan annat än högeligen ogilla... — Mcn, heter det vidare, våra domare innehafva icke alltid den större juridiska bildning, den skarpsinnighet och taiangfulihet, som vid sådan straffmätning är af mycken vigt; dock, frågar jag deremot, i hvad tid eller land finner man en embetsmannakorps, der hvarje individ äger fulländad förträfflighet? Er res icke allmänt, att Svenska domarekorpsen kan med hvarje annan dylik korps i hvad tid och land som helst fullt mäta sg i anseende till den för en domare vigtigaste egenskap, nemil. samvetsgrannhet, och är ej ä nta, det öfverdomstolarne skulle. om latituds pt införes, bevisa denna samvetsgrannhet äfven vid meddelande af domareförordnanden? I allmänhet är det min fasta öfvertygelse, att, der sanningskärleken leder ransakningen och i följd deraf sanningseniigheten genomlyser i protokollet, detta må nu vara med större eter mindre talang författadt, samt der slutligen rättskaffensheten vid tillämpande af lagen dikterar domslutet, der är af latitudsystemet intet att frukta, men mycket att vinna. — Vidare får jag fästa uppmårksamheten vid de ganska betydliga inskränkningar, under hvilka detta system blifvit föreslaget att antsgas, nemligen att då i lagkommitttens förslag till eriminallag straffgraderne voro endast fem, — den första på lifstid, den andra från 9 till och med 42 år, den tredje från 6 till och med 9 år, den fjerde från 3 till och med 6 år, och den femte från och med 6 månader till och med 3 år, alldeles såsom i Norska criminallagen — hafva deremot i den nu föreslagna strafflagen fängelsestraffen blifvit fördelade i sju grader, neml. den första på lifstid, den andra från 8 till och med 40 år, den tredje från 6 till och med 8 är, den fjerde från 4 till och med 6 år, den femte från 2 till och med 4 år, den sjette från 6 månader till och med 2 år, och den sjunde från och med 530 till och med 180 dagar. Härtill kommer, alt i 6 kap. 6 S gifves en bestämd regel, hvilkendera straffart bör i vanliga fall användas, då för ett brott flera straffarter i lagen utsättas. Dessa inskränkningar äro enligt min öfvertygelse så betydliga, att vid deras betraktande all fruktan för latitudsystemet bör försvinna. Skulle ock, vid den nya lagens aldraförsta tillämpning, någon olikhet i lagskipringen möjligen af detta system kunna föranledas, så blifyer, till följd af det ofvan anförda, denna olikhet visserligen ganska ringa och kommer tillika mycket snart attförsvinna genom doctrinens anvisningar och vedertagen praxis. såsom erfarenheten visar att förhållandet redan blifvit i Norrige, der dock, efter hvad jag ofvan yttrat, latituden för domarens pröfning är vida större. Föröfrigt är ganska säkert, att den gamla domarcregeln: all lag skall med beskedlighet drifven varda, gör sig gällande hädanefter som hittills, så att vid straffmätning, der så ske kan, heldre väljes en lindrigare, än en svårare straffbestämmelse, hvilket ock med afseende på de föreslagne straffarterna synes mig vara det rätta. Detta skall betydligen medverka till den enhet i lagskipningen, hvilken man befarar skola genom latitudssystemet rubbas. — En annan invändning mot detta system är den, att det skulle innebära en öfverflyttning af benådningsrätten från högsta maktens innehafvare på domaremakten. Detta tror jag bero på ett stort misstag eller missförstånd. Man mäste här noga distinguera mellan begreppet rätt och begreppet nåd, äfvensom emellan detsistnämnda begreppet, då det tages i theologisk mening och i juridisk. Vi vete hvad motsatt begrepp uttrycker, då det heter, att Gud handlar med menniskan efter rätt, efter förtjenst, och då det heter, att ban handlar med henne efter nåd. Det än härom Apostelen Paulus skrifver i Rom. 41: 6: vÄr det af nåd, så är det icke af gerningar; annars vore nåd icke nåd; är det af gerningar, så är det icke nåd; annars är gerning icke gerning. Detta är den gudomliga nåden och benådningen. Den är ock derföre af annan natur, än den som tillkommer regenten säsom ett af dennes jura majestatica. Ty dä han icke, såsom den allvetande, kan se till hjertat, måste den honom tillkommande Lr Er