Aftonbladet – 17 maj 1845, sida 2

hvilken tillät mig, så väl som alla andra franska! flyktingar och fångar, att återvända till Frankrike; deremot gjorde han sig högst angelägen att förkunna mig vår armäs nya bemödanden 4813 och de olycksöden, som deraf härledde sig. I följd af alla dessa nedslående berättelser, var jag så öfvertygad, att Frankrike var i den fasansfullaste ställning och att det hade blifvit deladt och styckadt, att jag nästan hade förlorat all håg att dit återvända. Således vore jag väl ännu qvar uti Lithauen, om icke min baron hade dött för omkring fem månader sedan, om icke hans efterträdare hade underrättat mig, att de franska fångarne längesedan hade erhållit tillstånd att återvända till fåderneslandet, och om icke denne ädelmodige man hade för mig beredt en möjlighet att återse det land, der min vagga stått. Men besvärligheterna af en så lång resa, gjord till fots och under så många behof, mödor och försakelser; de oerhörda sorger, som under en så lång tid hade plågat mig och som tycktes fördubblas, ju närmare jag nalkades till fosterlandet, hafva gjort mig gammal i förtid och hos mig qvarlemnat spår, de der aldrig, aldrig kunna utplånas. När jag ändtligen återkom till Frankrike, hade jag mycken möda att få min militäriska ställning erkänd och regulariserad. Man förebrådde mig min långa frånvaro, den man misstänkte hafva varit helt och hållet frivillig, och då jag slutligen åtnöjde mig med den Pension, som tillhör min grad, lyckades det mig ändtligen att bli erkänd. Min första omsorg, efter ankomsten till fåderneslandet, hade varit att skrifva ti Italien, för