Aftonbladet – 7 maj 1845, sida 2

1 HV UR FARIIÅGOR. Dag ifrån dag kan man säga, att Prelat-elementet, likasom det Adliga, af politiken och händelserna föres allt närmare det slutliga målet, att öppet framstå för alla menniskors ögon med den verkliga karakter, som det i bottnen har, och som icke varit obekant för någon kunnig, ehuru det i det längsta sökt undandölja sig bakom skärmen af hvarjehanda goda förespeglingar. Slagne steg för steg genom de segrar, som tidehvarfvets stigande civilisation oupphörligen vinner på öfvertygelsens område: fördrifne ur den ena positionen efter den andra genom vetenskapens tilltagande ljus, bringas de Högpresterliga och Börds-adliga principernes förfäktare snart fram på den punkt, att öppet och i allo bekänna sig icke stå på skäl och grundsatser i den meningen, hvarken ur religionens, förnuftets eller historiens synpunkter sannt fattadt, utan allenast på den basis af makt, som de ännu innehafva. Enär en så beskaffad basis, så fort den skiljer sig från förnuftet, och afvisar humanitetens kraf, med detsamma betager sig sjelf all högre rättsgrund, så utgör den också i samma ögonblick ingenting vidare än det enskilda Intressets princip. Att prelaternes sociala läror, som under en täckmantel af theologi och kyrkliga dogmer, ingenting annat åsyfta än politiskt våld till deras egen fördel, icke stå i något sammanhang med christendomen och den derpå grundade verkliga religiositeten, har mångfaldiga gånger blifvit ådagalagdt. Tyskland har i synnerhet, alltsedan den lutherska reformationen, varit fältet för lärda och grundliga undersökningar öfver detta ämne. De sista händelserna i detta land bekräfta nu, huru här, såsom öfverallt, kyrkans, öfverherrar ansluta sig till Påfvens parti emot den religiösa sanningens fortskridande utveckling i Christi och Evangelii anda, så fort denna utveckling visar sig af det slag, att den ådagaligger något fel eller någon obefogenhet hos de kyrkliga myndigheternas egen institutionella beskaffenhet. Så utmålas de nya Tysk-katholska föreningarne, hvilka skilt sig från Roms andliga öfvervälde, lika illa af protestantiske skriftställare, som de förföljas af Baierska ecclesiastikministeren ex officio, så fort de förre tillhöra prelatoch auktoritetsgebitet, med Hengstenberg i spetsen. Hvad bevisar detta annat, än att också inom den s. k. protestantiska kyrkan prelat-intresset lika mycket hyser afvighet för religion, som det utgör en svuren fiende till filosofi, bildning, menniskornas förkofran i andlig, liksom i verldslig måtto, och öfverhufvud till allt utom sig sjetft. Hvilken figur det högre Byråkratiska och Adliga elementet just nu som bäst i Preussen visar, för samma syfte af egen makts bibehållande emot nalionens allmänna väl, se vi af motståndet mot konungens beslut att i Preussiska monarkien införa konstitutionell laglighet, verklig tryckfrihet 0. s. Vv. Vi hänvisa härom till vår i slutet af förra veckan meddelade korrespondens-artikel från Berlin. Hvilket syskontycke den ännu herrskande pluraliteten inom vår Svenska adel och vissa högre embetscorpser ha med de Preussiska notabiliteterna, ligger för öppen dag. Hvarthän allt detta slutligen skall föra hos oss, liksom i det öfriga Europa, kan ingen veta. Onckligen miste en regering finna sig i en mindre lätt belägenhet, när den på ena sidan om sig har ett helt folk, och på den andra en anspråksfull adel jemte ett drygt presterskap. Att sitta emellan är utan tvifvel obehagligt. Men den stora frågan är, hvarföre regeringen skall behöfva sitta emellan? Då landet befinner sig deladt emellan tvenne oförsonliga partier, skall det nödvändigt hända regeringen, alt hon stöter sig med någotdera, så fort hon tager sitt parti. Om detta nu får betraktas såsom oundvikligt, så kan man uppställa den frågan, hvitketdera partiet som för regeringen kan vara farligare alt stöta eller åtminstone aflägsna ifrån sig, antingen hela den öfvervägande majoriteten bland de tänkande lika väl som bland de arbetande af Folket sjelf, eller en fraktion af adel och högre presterskap, som längesedan skilt sig från nationen och nu ej har annat stöd än sina egna fördomar? Frågans besvarande kan, då hon på förnuftigt sätt upptages, ej blifva tveksamt. Vi hafva i några kretsar hört omtalas faror, som regeringen och till och med konungen skulle utsätta sig för, derest man icke, äfven i strid mot egna sympa