Aftonbladet – 7 maj 1845, sida 2

— Såsom ett motstycke till allt det föregående torde det ej vara olämpligt att upptaga några reflexioner ur Jönköpingsbladet med sista posten, hvilka äfven handla om Presteståndets förfarande i allmänhet. : Så vackert allt detta är, har likväl, straxt efter Konung Oscars hemkomst, en annan långt betydelsefullare hyllning gifvits honom, och hvilken säkert smakat hans hjerta bäst af allt. Den nya Strafflagen här, genom tre stånds beslut, blifvit till sina grundsatser gillad och antagen af Ständerna. Det gamla barbariska straffsystemets afdankande i Sverge hade länge utgjort ett af Konungens förnämsta syftemål. Han hade sjelf författat on bok öfver detta stora ämne. Men frågar någon af våra läsare, om detta beslut från Ständernas sida var enhälligt, så måste vi, med en smärta af alldeles eget slag, härtill svara: Nej! — Presteståndel kämpade emot denna så högst nödiga och så länge väntade förbättring: Presteståndet ansåg det vara sig värdigt, att lägga sin röst deremot. Med ovederlagda skäl var det bevisadt på en gång från Religionens, Mensklighetens, den rätt fattade Juridikens ech slutligen äfven Ekonomiens sida, att det föreslagna nya straffoch fängelsesystemet hade företräde framför det gamla. Det stånd, som hetes vara religionens, satte sig ändock deremot. Det är samma ständ, som, äfven under denna riksdag, satte sig emot införandet af det nya, bepröfvade Skolsystemet; som kämpade emot Folkundervisningen; och som i begge dessa stora frågor, likasom nu i strafflagsfrågan, ställde sig ensamt emot de tre öfriga stånden. Det är samma stånd, som, i sällskap med adeln, strider emot Representationsförändringen. Det är slutligen samma stånd, som alltid pästår sig föra Bildningens talan: det är det, som under det att det genom sina riksdagshandlingar efter yttersta förmåga visar benägenhet att arbeta för mörker och barbari, dock vill utestänga frän representativ verksamhet dem, hvilka alltid ådagalagt sig efter bästa vett gå i ljusets tjenst, och dem presteståndets ledare benämna obildaden. Hvad tänka Sverges rikes inbyggare om detta djupt bedröfliga, nära ömkliga tillstånd hos sitt prestestånd? Vi uppskatta fullkomligt det personliga värdet hos de enskilde inom ständet, som redligt kämpat mot sina kamraters fanatism, mörker och barbari i åsigter. Men huru kommer det då till, att desse enskilde ingenting förmå inom ståndet? Kan det vara Försynens mening, att ståndet i det hela eller såsom stånd oupphörligen skall slås med en så otrolig blindhet, att det gör allt hvad i menniskoförmåga står föratt utöda aktningen, kärleken, vördnaden för sig hos allmänheten, hos folket i massa så väl som de upplyste ?