Aftonbladet – 7 maj 1845, sida 2

nyYyGrULI UPplOogs Uuctb HMICSL ITalllStacHUL dl DHlalstduct Silverstolpes yttrande på Riddarhuset, och särskilt utmärktes de uttryck, som närmast öfverensstämde med hvad förut hade kommit till Presteståndets kännedom, och hvilka uttryck på intet sätt kunde öfvertyga Ståndet om, att det i någon måtto gjort sig skyldigt till misstag, eller förhastande. ÅAfven framhölls den omständigheten, att Presteståndets beslut uti sjelfva lagfrågan nära öfverensstämde med hvad ledamöter af Statsrådet uti föregående samtal yttrat, nemligen att ålerremiss, eller uppskof, vore antagligare än -ett formligt afslag. Biskop Hallström anmärkte, att Presteståndets beslut uti lagfrågan, samt grunderne för detsamma, hade måhända i det svar, som nu skulle afgifvas, bort mera fullständigt framhållas och motiveras, samt att Presteståndet hade, vid fattandet af detta beslut och vid den föregående diskussionen deröfver, gått till väga med den fullkomligaste ärlighet och samvetsgrannhet. Biskopen trodde det kunna ifrån alla synpunkter försvaras, att Presteståndet stadnat i beslutet om uppskof på tvenne år, när det handlade om en så djupt genomgripande förändring, och när frågan om företrädet af Philadelphiasystemet, eller det Auburnska, eller af båda dessa system i förening, ännu ingenstädes banat sig väg till en fast och bestämd öfvertygelse. Poktor Gumcölius ansäg Hr Erkebiskopens svar vara för långt, och mente, att man vid dylika tillfällen borde vara så fåordig som möjligt, samt att Ståndet borde svara helt kort och godt på hufvudfrågan, eller den om återkallelse, Hr Erkebiskopen genmälte, att den äsigten icke rätt väl kunde förlikas med biskop Hallströms nyss gjorda yrkände om en större utförlighet. Lector Wallman begärde att få nämna några ord, i afseende på den tillvitelse, som man hört göras emot Presteständet, alt 3:dje punkten af Ståndets beslut, angående Principbetänkandet, skulle vara grundlagsvidrig, då man neml. ville öfverlåta åt Kongl. Maj:t rättigheten att på redan dömde förbrytare göra försök med tillämpning af cellsystemet. Lectorn upplyste, att han hört samma inkast upptagas och på det grundligaste vederläggas utaf tvenne al Sveriges utmärktaste jurister, samt att det ingalunda kunde innebära någon strid emot grundlagarne eller samhällsfördraget, att föreslå innehållet af förberörde punkt, enär det icke kunde komma i fråga att sältas i Verket, derest det icke antogs af åtminstone tre Riksstånd och erhöll Kunglig sanktion, i hvilken händelse åter lagstadgandet hade tillkommit i grundlagsenlig ordning. — Angående den af Statsrådet Silverstolpe föreslagna återkallelsen vore Lectorns mening, att en enskild person, huru mycket rätt han än månde hafva mot en annan, kunde, om han hade lynne dertill, gerna gifva efter, och till och med göra första steget till ett närmande och en utjemning, men att sådant icke kunde vara förhållandet, då man handlade såsom Stånd och då man hade högre rättigheter, än sina egna, att vårda och försvara. Prosten Almqvist beklagade, att den förra öfverläggningen i denna fråga blifvit ett allmänt samtaisämne och äfven banat sig väg till tidningarne, oaktadt den tystlåtenhet Ståndet ålade sina samtliga ledamöter. Prosten tillade, att då han icke sagt A, så ville han icke heller säga B, eller att, då han icke biträdt det förra beslutet, så ville han icke heller deltaga i det beslut, som man nu gick att fatta, ehuru han väl insäg, att Ståndet icke kunde komma till något annat beslut, än det som tycktes vara godkändt af alla föregående talare. Sedan härefter fråga varit om ändring eller borttagande af ctt och annat uttryck uti Erkebiskopens projekt till svarsskrifvelse, hvartill villigt samtycke lemnades, hemställde Hr Erkebiskopen om icke Ståndet skulle vilja utse någon sin ledamot, med hvilken han kunde rådgöra om möjligtvis ännu behöfliga förändringar; men uppå framställning af Biskop Hedrön, anhöllo alla närvarande att Hr Erkebiskopen ville åtaga sig att ensam besörja denna angelägenhet. Såsom en apostill till det förestående förtjenar serskildt anmärkas, att man i bredd med berättelsen om konklaven m. m. jemväl låtit i Minerva införa tvenne små poemer, som blifvit afsjungna vid presteståndets middag hos hr kyrkoherden Bergvall. Detta vore något i sig sjelf helt betydelselöst, om icke dels en not i Minerva utvisade, att verserna blifvit med flit införda, och dels sjelfva deras innehåll vore af egenskap att gifva en färg åt det hela, då författaren just begagnar detta ögonblick, för att visa hvad kyrkan äfven såsom verldslig myndighet bör betyda, samt den starkt lofordade hyllningen åt erkebiskoppen derjemte tydligen går ut på att tillika sammanhålla den presterliga makten såsom ett politiskt parti. Det är ingen hemlighet, alt minga af ståndet äro bekymrade öfver hela detta sträfvande; men det är imedlertid ett faktum, som förtjenar förvaras. Verserna lydde sålunda: För Svenska Presterskapet. På hälleberget hyilar Den svenska Kyrkans grund; Ej rubba stormens ilar Den helgedomens rund. För hvarje själ, som lider, Hon öppnar vidt sin port: Hon står i alla tider En helig tilllygtsort. Om äfven tiden glömmer Hvad Kyrkan gjort för den, Om verlden orätt dömmer, Som fordom, nu igen, Ej skall dock muren ramla Från helgad hörnasten, Så länge i det gamla Dess anda blifver en. Välan, för andans enhet, För Kyrkans sanna frid, För lärans äkta renhet Uti en grumlig tid, För brödratrohets styrka, För hvarje ädelt mål I samhälle och Kyrka, En glad och redlig skäl! Till HH. n. Erke-Biskopen. Som på sitt altar Ljusastakan glimmar, en 4.