Aftonbladet – 7 maj 1845, sida 2

VV OR NO eljest skulle komma; hvilket allt tyckes utvisa, att Ståndet hellre velat förekomma än förekommas, och genom detta meddelande förminska allmänketens mindre fördelaktiga omdöme om Ståndets hbandlingssält i detta fall. Huruvida denna berättelse, utom kontroll af offentlighet eller protokoll, må anses fullständig och fri från all ensidighet, vilje vi lemna derhän; åtminstone förmäla enskilda anekdoter dels flere talares deltagande i öfverläggningen än man finner nämnda i Minerva, dels ock, att temperaturen bos en del ledamöter af Ståndet hade varit vida högre, än hvad tidningsartikeln utvisar. Men imedlertid förtjenar äfven detta meddelas, och vi upptaga således Minervas artikel, hänvisande för början deraf till gårdagsbladet: Under det att allt detta tilldrog sig, hade mellertid inträffat att Statsrådet Silverstolpe, medan han ännu var i okunnighet om så väl det intryck, hyilket hans yttrande på Riddarhuset hade väckt hos Presteståndets ledamöter, som det beslut, hvari Ståndet med anledning deraf hade stadnat, inbjudit så väl Erkebiskopen och några af Biskoparne, som åtskilliga andra ledamöter af Ståndet, till en aftonmåltid hos sig den 29 April. Utan någon förut hällen öfverläggning, eller något träffadt aftal, hade nästan alla de inbjudne, ledde af känslan för det passande och af sin pligt att vid hvarje tillfälle upprätthålla Ståndets anseende och hederskänsla, refuserat Hr Statsrådets bjudning, medelst anmälande af förhinder. På Hr Statsrädets souper infunno sig af Presteständets ledamöter endast tvenne, hvilka ansågo sig hafva bevekande skäl till att vakta sig för att synas i någon mon hafva manquerat Hr Statsrådet. . Den närmaste synliga följden af hvad sålunda passerat emellan Statsrådet Silverstolpe och Presteståndet, var att Hr Statsrådet, den 30 April, till en af de värdar, som till honom hade framfört Presteståndets bjudning till middagen den 4 Maj, aflät ett bref, hvaruti Hr Statsrådet sade sig, af den ifrån Presteståndet emottagna skrifyvelsen, hafva full anledning till den förmodan, att Hr Statsrådets närvaro vid Ståndets middag den 4 Maj skulle störa trefnaden vid denna ät glädjen eghade sammankomst, hvarföre Hr Statsrådet finge anmäla sitt förhinder för deltagande deruti. Presteståndet firade sin 4 Maj med cen glad och treflig middag, hos en af sina i hufvudstaden bosatta ledamöter, och ibland de verser, som förekommo vid det tillfället, kunna de, som voro egnade åt Hr Erkebiskopen, äfvensom de, hvilka voro för Svenska Presterskapet, anses uttrycka den anda och de tänkesätlt, som i allmänhet voro rådande hos Presteståndets ledamöter. Efter slutadt Plenum den 3 Maj, höll Presteståndet åter en öfverläggning inom lyckta dörrar, hvarvid Hr Erkebiskopen meddelade Ståndet en under föregående dagens lopp ingången skrifvelse frän StatsI rådet Silverstolpe. — Uti denna skrifvelse hade Hr I Statsrådet förmält, att ehuru öfvertygad han vore derom, att intet Riksstånd äger laglig rättighet, att I till någon medlem af annat Riksstånd, eller till någon ledamot af Stats-Rådet afgifva en sådan skrifI velse, som den Hr Statsrådet under den 28 April fått ifrån Hr Erkebiskopen, i dess egenskap af Presteständets Taleman, emottaga, han dock, enär han borde förmoda, att det beslut, som genom berörde skrifvelse meddelats, af missförstånd eller förhastande tillkommit, och sedan han numera erhållit del af silt uti Erkebiskopens skrifvelse ifrågaställda yttrande, sådant det till protokollet ordagrannt blifvit uppfattadt, jemte delgifvande deraf, ville lemna tillfälle att den vidtagna åtgärden återkalla, hvarom skrifteligt svar afvaktades, sednast den 5 innevarande månad; hvarefter Hr Statsrådet ville tillse, om och hvad vidare å hans sida i anledning häraf borde tillgöras. Derefter uppläste Erkebiskopen Statsrådet Silverstolpes omförmälta yttrande, sådant det förekom uti det omförmälta protokollsutdraget. Deruti lärer vara sagdt, om 4:sta punkten af Presteståndets beslut rörande Principbetänkandet, att hyad som borde ligga till grund för den ena menniskans meddelande till den andra och framför allt för ett Riksstånds meddelande till sin Regering, vore sanning; men att Hr Statsrådet icke funne denna grund vara lagd för omförmälta 4:sta punkt; och lärer vidare vara sagdt, att beslutet i de andra punkterne icke vore annat, än pett förklädt afslag, samt att det varit mera ärligt, att alldeles afslå den Kongliga propositionen. Så väl Statsrådet Silverstolpes bref, som det dervid fogade protokol!sutdraget, tycktes icke vara egnade till att stämma sinnena hos Presteståndets Iedamöter till nägon sådan åtgärd, som med brefvet var afsedd. Om möjligtvis någon verkan af hotelsen emot slutet af brefvet, någon splittring i meningar, något affall ifrån det enhälligt fattade beslutet, samt till följd deraf något Talemannens lemnande i sticket voro päräknade, eller åtminstone ansedda såsom möjliga, så gingo alla sådana förhoppningar i vatten, säsom en värsnö. Endast Biskop Agardh, efterföljd af Dr Knös, Professor Wahlberg och Prosten Lignell, anmälte att de varit frånvarande vid det första sammanträdet, och således icke deltagit i det då fattade beslutet, hvadan ock Hr Biskop A. ansåg sig stå helt och hållet utom frägan. Derefter anmälte jemväl Professor Bolmer att han icke heller varit tillstädes vid den förra öfverläggningen; men tillade, att han känt mycken tillfredsställelse öfver det beslut, hvaruti det Högvördiga Ståndet hade stadnat. Lector Ljungdahl lär hafva yttrat den mening, att protokoll hade bort föras redan vid den första slutna löfrerläggningen, samt yrkat att man ätminstone nu skulle taga till protokolls hvad som kom ait yttras loch beslutas, på det man måtte få någon trygghet emot möjliga förvrängningar, eller villseledande framställningar; men Hr Erkebiskopen trodde Ståndet böra dröja, till dess sig visade, om frågan finge en I mer offentlig karakter, och om den möjligtvis, säsom Iman redan hört omtales, blefve föremål för någon Idebatt annorstädes. I sådan händelse finge Presteståndet äfven offentligen behandla frågan, och i sitt Ibrot koll intaga en berättelse om hvad som passerat. IKT ge ärendet ännu vore inskränkt till en brefyexling emellan Statsrädet Silverstolpe och Presteståndet, ansåg Hr Erkebiskopen Ståndets protokoll föra vara för detsamma tillslutet. Denna åsigt blef allmänt hiträdd och en ledamot yttrade derefter, att