Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 3

finjernets. användande för oräkneliga ändamål, till sbhvilka det förr ej begagnats. Under dessa för phållanden. synes. produktionen ej halva annan .J;gräns, än graden af efterfrågan; och om andra :Iländer ville taga sitt behof af rått och förarbetadt jern hos oss, skulle hela verldens konsumtion kunna fyllas endast från Englands grufvor och verkstäder,. Att fortfarande kunna expörtera jern, produceradt med hög tillverkningskostnad, lärer derföre ligga utom möjlighetens grins. IL denna korta redogörelse för hr Nathorsts framställning, har ref. nödgats förbigå åtskilligt, hvaribland hr Natborsts fullständiga bekännelse angående den, om vi så få säga, statsekonomiska rang, våra näringar böra intaga. Men akademiens handlingar komma att i sin helhet meddela så väl detta anförande, som det af hr kommerserådet von Sydow, hvarom vi nu gå att meddela en ungefärlig förutsättning. Hr von Sydow ådagalade, med ledning af tullspecialerna från och med 4824, före hvilken tid föga: spanmål. härifrån utskeppades, till och med 4843, att exporten af denna artikel icke obetydligt ökats, liksom att importen betydligt minskats. Spanmålsinförseln, som -under decenniet 18929— 1818 uppgick till 385,000 !:r, nedgick under derpå följande årtionde till 122,000 tr, under dicenniet 14829—418538 till 84,000 tr och utgjorde under qvinqvenniet 1859—18243 58,000 t:r. Häraf skulle således visa sig, att Sverige, när icke missvext inträffar, kan årligen lemna ett icke. obetydligt qvantum spannmål tili export; hvaremot ängsskötseln och boskapsafveln befinna sig på den låga ståndpunkt, att deraf betingade produktioner årligen måste från utrikes ort införas till ett värde af omkring 4 å 3 millioner Rdr Bko. Sveriges förmåga att, oaktadt de klimatiska förhållandena, (liksom Liffland, Curland m. fl. orter, der klimatet icke är mildare än i Sverige, men hvilka under låvgliga tider exporterat betydliga qvantiteter säd,) ned sinspannmål konkurtrera på verldsmarknaden vore således af erfarshhetin redan bekräftad. Spannmålspriserna i de uttändska Östersjöhamnarne hade i många år högst sällan understigit de här i riket gångbara, och väl bergad svensk spannmål är till godhet jemförlig med dylik utländsk. Någon prisstegring fruktade icke hr von Sydow. Han visade tvertom, vid en intressant granskning af våra landtmannanäringar, att åkerbruket, hufvudföremålet för landtmannens verksamhet, skulle genom dess småningom skeende utveckling, i vanliga år till allt lägre pris kunna afsätta sina alster, samt att en större utskeppning af spanmål med temlig säkerhet vöre att förvänta, omvåtskilliga menliga omständigheter undanröjdes, hvaribland den s. k. tusbehofsbränningen jemte rättigheten för tillverkare af bränvin, att sälja ett så litet qvantum af denna vara, som en kanna. Hr von Sydow framhöll den ekonomiska vinst, som skulle beredas jordbrukaren genom inställandet af husbehofsbränningen, vederlade de skäl, som till försvar för denna handtering tidtals blifvit anförde, samt åberopade, till ytterligare styrka för sina åsigter, Danmarks exempel. Der hade under långliga tider bränvinsbränning endast fabriksmessigt fålt utöfvas i staden, — och der befinner sig landtmannen, genom oafbrutna bemödanden att utvidga och förbättra åkerbruket, ängsskötseln och boskapsafveln, ehuru hårdare beskattad än svenska jordbrukaren; i vida lyckligare ställning än denne; hvarförutan fyllerilasten i Danmark gripit. vida mindre -omkring sig än i Sverige. Men svenska jordbrukaren behöfde äfven befrielse åtminstone från en del af de svåraste bördor, som åtfölja besittning af jord; en mera ordnad spanmålshandel borde tillvägabringas, och kommunikationsmedlen förbättras och utvecklas. Hr von Sydow undersökte slutligen jordbrukets förhållande till bergsbandteringen och stadsmarmanäringarne. Handtverkerier och fabriker befinna sig hos oss på en lägre ståndpunkt, hvad beträffar varornas beskaffenhet, än i flere andra stater, och priserna äro i allmänhet högre. Under sådana förhållanden utgör den handtverksoch fabriks-personal, som konsumerar landtmannaprodukter, ett mindre betydligt antal i förhållande till rikets jordbrukare. År 4843 utgjorde handtverkarnes antal (mästare, gesäller och lärlingar häruti inbegripne) i städerna 49,544, samt på landet 49,656, fabrikanter och manufakturister i stad och på land 49,656, summa handtverkare, fabrikanter och manufakturister 38,276. Med hustrur och barn torde denna befolkning kunna beräknas till högst 400,000 personer. Att den skulle ökas, om industrien erhölle ett kraftigare skydd, än hittills, samt att i sådant fall en större afsättning af landtmannaprodukter kunde påräknas, trodde icke Hr von Sydow. Så länge nästan alla handtverksvaror och de flesta fabrikater voro till införsel förbjudna, verkade detta icke det ringa. — Alr— rår --———rsrsssyuyuiean vn ——————