Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 3

Doktorn vände sig om och trodde knappt sina öron. För min del visste jag ej om jag hade mitt förnuft i behåll; — Det här är mycket hemlighetsfullt, sade döktorn, som snart återvann sin kallblodighet. Medan vi vänta på gåtans upplösning skola vibegagna generalens svimning till att pålägga bindeln. Sedan få vi se hvad som blir att göra. Just då bindeln var fastknuten, återfick chevalier de Colombres sin sansning. ,— Tag bort detta täckelse! utropade han. Jag vill se henne ännu en gång! se henne och sedan dö! — Lugna er, herr general, sade Deriviere. Ni skall få återse hvad ni hår sett; men om ni icke tager er till vara för så häftiga rörelser, så kan Jag icke svara för någonting. — Det är icke en engel. som är hos mig, fortsatte landsflyktingen; det är ett helgon. Det är Bernadette, min brors enda dotter. Nu ser jag, att Gud har förlåtit mig!... Men hvar är du, min dotter? Låt mig omfamna dig. — Jag är vid edra fötter och tackar Gud,som har hört mina böner. Förlåt mig, min farbror, sade hon, i det hon kastade sig i generalens öppna famn, jag kom till er för alt hämnas min far; men er ånger har lärt mig att förlåta. Gud-är med oss... jag är icke längre faderlös, och niär ej längre öfvergifven af alla. År 4822 återkallade ett dekret af Cortes de Spaniorer, som hade flytt till Frankrike, till fäderneslandet. Ar 18253, då konung Ferdinand åter intågade i Madrid, bad Bernadette de Colombres honom om nåd för sin farbroder, åberopande sin fars tjenster. — Aberopa era egna dygder, mademoiselle, svarade henne konungen. För deras skull utnämner jag er farbror till kommendant i Corunna. I denna stad dog chevalier de Colombres för några år sedan i en hög ålder. Bernadette hade aldrig skiljts ifrån honom.