Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 3

Generalen satt i en s or länstol, framför fönsret. Hans sammanknäppta händer, hans panna som var tankfullare än vanligt, allt förrådde, all han var fördjupad i bön. Paquita låg på kni framför honom; hennes anlete strålade af ömhe! och hopp: — Denna dag är bra lycklig för era vänner, sade jag till Colombres. ; Han tog min hand och tryckte den, utan att säga något. — Ni vet, tillade jag, att så snart operationen lyckats betäcker man era ögon med en bindel, som göres tunnare för hvar dag, på det ni må blifva småningom van vid ljuset. — När jag har sett Paquita, er och solen, så kan jag gifva mig tålamod, svarade han mig med ett ljuft leende. Hastigt blef hans uttryck dystert, och han tillade, i det han utsträckte handen öfver Paquitas hufvud: Jag vill? heldre höra hennes rös, än se dagens ljus. Den unga flickan gaf mig en blick, hvars betydelse jag icke fattade förrän sedermera; dessutom inträdde doktorn i samma ögonblick, och jag vände all min uppmärksamhet åt hvad som nu skulle följa. Förberedelserna till operationen voro redan vidtagna; sedan hr: Derivicre placerat patienten på ett beqvämt sätt och lemnat mig att hålla några instrumenter, dem han behöfde, började han genast. — Fem eller sex minuter förflöto: de föreföllo mig som sckel, gencralen yttrade icke ett ord och uppgaf ingen klagan. A — Det är gjordt, general! utropade doktorn. Säg mig om ni ser. Generalen såg ned, mötte Paquitas blick, uppgaf ett rop och afsvimmade. — Han har känt igen mig! sade den unga flickan, i det hon knäppte ihop händerna. Tack! O Gud!