Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 3

ning, som gör att en tredjedel, kanske hälften a låkerjorden ligger i träde, och, under det den bä Jintet, kräfver mera bruk och körning, än on d:n vore besådd; som förmår landtmannen at försumma ängsodlingen, under det han slösar dags: verken på ängar, hvilka knappast löna bergningskostnaden; som gör, att han hellre underhåller ett stort antål svagt födda dragare, i stället för ett mindre antal väl födda och derföre kraftiga: så äro orsakerna lätt förklarade till den dryga arbetskostnaden. Afdragas åter dessa omständigheter, så uppstår ju ett vida bättre förbållande. Hr Nathorst sökte derefter på annan väg bevisa, att frambringandet af åkerbruke:s och boskapsskötselns produkter hos oss icke kostar mera arbete, än i sydligare länder, fastän det måste ske på kortare tid och sålunda ökar arbetsstyrkan; hvarvid i förbigående berördes det vanliga påståendet, att jorden i de sydliga länderna är bördigare och med samma arbete ger större afkastning, hvilket påstående, i sin allmänlighet taget, bekräftades, men br Nathorst förklarade sig icke känna någon uppgift på en afkastning i en skörd af en viss areal, t. ex. Tyskland eller i England, som icke uppnåtts och, i vissa fall, öfverträffats i Sverige. Och detta förhållande skulle från undantag småningom utveckla sig till regel, om vi icke genom uteslutande syftning åt sädesproduktion utmagrade vår jord; ty Sverige är af naturen i detta fall ingalunda vanlottadt. Den endast på kortare tid behöfliga större arbetsstyrkan föder af sig ett för Svenska landtbruket svårlöst problem, eller. att på mellantiderna sysselsätta den öfverflödiga personalen. Lyckas man häri, så finnes intet hinder för våra produkter att fördelaktigt konkurrera på verldsmarknaden. Vi måste synnerligen vinnlägga oss om husflit, ja till en vi:s grad om måingslöjd. De provinser, som gått denna väg, hafva ock betydligt förbättrat sin ställning. Hr Nathorst antydde härvid de flerehanda utsigter, som vår allmoge redan äger eller som vänligt inbjuda oss, och slutade sålunda: Må man skydda a!la dessa späda frön, som visserligen ännu kunna liknas vid senapskorn, men af hvilka, om de vårdas, dock kan uppvexa en skog, som bevarar vårt land mot pauperismens uSirocco. Hr Nathorst ansåg icke frågan längre vara, om vi vilja konkurrera på verlismarknaden. Hvad spannmålen beträffar, så är det inhemska behofvet redan fylldt, äfven under misvextår, och i goda eller blott medelmåltiga år måste vi exportera, samt således i alla fall bero af priserna på veridsmarknaden. Hvad åter beträffar produkterna af ladugårdsskölseln, så medgaf hr Nathorst, att det ännu torde dröja något, innan. smör, ost och kreatur hos oss kunna frambringas till lika fullkomlighet, som utomlands. Detta är för närvarande händelsen endast med ullen, hvarom för 20 år sedan inhemska konsumenter förmenade, att den aldrig skulle kunna eqvivalera den utländska. Men 35 år derefter erkände samma konsumenter dess j mngodhet med den bästa utländska. Efter ytterligare 3 år öfverraskades landtmannen med det påståendet, att den svenska ullen ändock ej var så god som den utländska; men motiverna till detta omdöme äro lätt afslöjade, och det är ett factum; att svensk ull, såld i Hamburg på offentlig auktion, blifvit betald med 46 sk. Bko pr 8 mera, än som bjudits af den inhemska konsumenten. Verldsmarknaden har således ingenting afskräckande för oss; tvertom. Sedan landtbrukets bojor småningom blifvit lossade, har både det sjelft och den näring, under hvilken det länge var förslafvadt, alltmera utvecklat sig; och den vidare progressionen kommer säkerligen att bero af samma orsaker. Förhållandet mellan stad och land hos oss är som 4 Lill 9. Landets nio tiondelar äro och ha städse Sverige utgjort hufvudstyrkan, Lvilka försök än skett alt, om icke framkalla ett annat förhållande, åtminstone jemna proportionen. Stadenkan icke är konsumera landets produktion, liksom icke förse landet med dess behof; ty det är bekant, att svenska landtbrukaren till större delen sjelf tillverkar sina redskap, skor, kläder, husgeråd, m. m. Väl hafva, såsom ofvan blifvit antydt, åtskilliga stadsmannanäringar betydligt höjt sig; men deras obetydlighet i förhållande till vårt landtbruk är likväl nästan omätlig. Huru skulle vi, anmärkte hr Natborst, med ett system, som gjorde Sveriges landtbruk beroende af stadsmannanäringarne, kunna betala vår import? Kanske med jern? Men i ett af professoren Low nyligen utgifvet arbete; On landed Property yttras följande om Englands jerntillverning: Verkan af produktionens förökade lätthet (genom en förbättrad smältningsprocess och ångkraftens fulla utveckling) har varit pri,sets fall, och verkan af det låga priset har va7