Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

mmm — Det finnes ännu en utväg att taga, general, svarade jag, i det jag åter. satte honom i hans Jänstol: det är att stanna hos mig ännu en stund; jag skall begagna denna välvilja till att tala om mindre sorgliga ämnen, än de som nyss sysselsatt Oss. Hans på en gång varma och värdiga tillfredsställelse innebar både den olyckliges tacksamhet för en ynnest och verldsmannens erkänsla för en Bjudning, som gör honom nöje och på hvilken han har rättighet att räkna. — Er önskan gör mig rörd och lycklig, sade han till mig, men ag skall. tillika säga er, att den icke var oväntad: huru skulle ni kunna vara annat än god, då ni är så ung! — Är det ena ett skäl till det andra? — Nästan alltid; vid er ålder betviflar man det onda och ursäktar det; vid en sednare ålder tror man derpå och vill icke förlåta det; det ser ut som om menniskorna icke hade något annat medel alt försona sin egen svaghet, än att icke hysa: barmhertighet för sina likars fel. Men eftersom ni önskar, att. vi skulle tala om roligare saker, så låtom oss tala om er. Derpå gjorde mig chevalier de Colombres med mycket , förstånd och sällsynt grannlagenhet en mängd frågor rörande min slägt, mitt hemland, mina utsigter, mina tycken, med ett ord, om allt som kunde intressera mig. Jag besvarade dessa frågor med min ålders öppenhet och gjorde honom, i min lur, åtskilliga angående hans unga ledsagerska. — Jag vet lika litet som ni om henne, svarade han, ty jag förmodar, att de, som talat med er angående mig, också bafva berättat, att föreståndaren för hospitalet i Pau, under mitt vistande-der, en dag underrättade mig, att en af mina landsmanninnor erbjöd mig bilrädet af sina ögon i utbyte mot mitt understöd med rösten. Jag antog förslaget, emedan jag ansåg för Guds vilja, att:a; skulle vara mindre olycklig, och samma