Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

stadgande för frälsemän, utan endast för deras barn kan uppvisas, föreskrifves uttryckligen uti 2:a af nämde kapitel till huru stor andeliboet frälseman och hustrun giftes efter landsrätt; likasom uti 3 S bestämmes, i hvilka fall med-derag giftorätt skall gå efter stadsrätt, och ytterligare i 5 utföres, hurudan giftorätten bör efter stadsrätt äga rum; hyarefter slutligen uti6 förekommer, att-om 0rälseman kommer i frälsestånd; gånge med giftorätten efter thy som i 2:a och 3:e 8 stadgadt är. För frälseman och hans hustru, som följer mannens stånd och vilkor, gälla således stadganderne om deras inbördes giftorätt, just i följd af deras frälse stånd; men dessa stadganden äro gifne, ingalunda. uteslutande för detta ständ, eller såsom någon särskild ständet tillagd förmån, rättighet eller frihet, utan dels efter landsrätt., dels efter stadsrätt, i enlighet med äldre stadganden, och till följe deraf, att uti vår nu gällande allmänna lag de förra landsoch stadslagar äro sammandragne; dock så att alle mål tydligen blifvit utsatte, hyaruti någon skillnad bör vara emellan landsoch stadsrätt; såsom orden lyda uti stadfästelse-resolutionen af den 23 Jannari 1756. Så väl landssom stadslagen ansågs på sin tid tillhörande allmänna lagstiftningen, eller Swerikes Lagh, the som allmoghen med godh villja och samtyckio vidhertagit hafver,, hvilken lag, enligt ett uti de så kallade Konung Carl Knutssons stadgar eller. artiklar af år 1448 förekommande uttryck, bör gaa öfver alles vaar hufvud, och uttryckligen skiljes från det gamla adliga och verdsliga frälsets frihet och privilegia. (Se 9 och 4 kap. Kon. B.L L.) Det enda ställe uti landslagens giftomålsoch ärfda-) balkar, der afseende på ståndsskillnad förekommer, nemligen 40 kap. G. B., som innehåller stadganden om huru mycket borde i morgongåfva gifvas särskildt af Riddare, Svem, Allmänneligh Frälseman, Bolfaster Bonde, och Lösker mam, har uti 4734 års lag icke något motsvarande. Föreskrifterne om morgongåfvan äro uti 9 kap. G. B. af denna lag gifne i allmänhet blott med afseende å skillnaden emellan landsrätt och stadsrätt. Aberopade; i Rådkamaren gifne stadfästelseresolution af år 4736 innehåller jemväl uttryckligen, att allt hvad genom särskilde privilegier är fastställdt; har i den ailmänna lagen ej kunnat inflytan; och det torde kunna med säkerhet föruts . att Beras Excellentier). som utgjorde 4736 års Rådkammare, fullt ut lika mycket, som deras nuvarande Excellencer in parti bus, kännt och yvyctat att taga vara på det, som kunde anses tillhöra privilezier, förmåner eHer rättigheter, särdeles för Ridderskapet och Adeln. Härigenom torde ock lämpeligast kunna förklaras att vid jemnförelse i dessa delar emellan adeliga privilegierne af år 4793 och 47534 års lag, sotgfälligt finnes vara på det ena stället uteslutet hvad på det andro blifvit upptaget; och sålunda icke, bland undantagen från stadganderne om testamente efter stadsrätt, uti 47 kap. 5 S A.B. omförmäld den fria dispositionsrätt öfver deras aflinge-jord och hus i städerne efte: 1668 års Biafskeds 5 , som genom privilegiernas 12 8 blifvit medlemmar af Ridderskapet lemnad och hvarom det uti nämnde Biafsked heter, alt så dant är af Hans Kongl. Maj:t Ridderskapet och A: deln i nåder beviljadt och förunt, efter som det oc! nu härmed stadfäst blifver, att det Ridderskapet oci Adeln emellan må hållas för en lag, och domstolar pe vara pligtige att rätta sig therefter, dock så, at delningen arfvingarne emellan må ske, så här efte som här till, efter stadslag, ther första acquiren sjelf ingen disposition gjort hade. Det härigenon meddelade verkliga privilegium för Adeln synes lik väl äter hafva blifvit upphäfvet genom en allmän för fattning, nemligen stadgan angående testamenten a den 3 Juli 4686, der det i slutet af 4 föreskrifyes Med adelns hus i städerne förhålles, uti testamentei likasom i arf, alldeles efter stadslag. På sammasät betogs äfven adeln, genom Kongl. Brefvet till Hof rätterne af d. 7 Augusti 1699, dess uti äldre privi legier grundade rätt alt uti högmålssaker endast a Hofrätt kunna dömas; men allt detta återställdes ut sitt förra skick genom adeliga privilegierne af ärer amen och 4207: Ach är dat acenflivan danna adelns vidsträcktare testamentsrätt i fråga om stadsfastighet som finnes vara afsedd vid förklarandet uti Kongl Maj:ts dom af d. 5 Dec. 1895, att genom 4734 är lag, i grund af sjelfva stadfästelsen derå, icke kar anses hafva tillkommit någon förändring uti hvac som förut varit genom särskilde privilegier faststäldt, och att sådant följaktligen måste till efterrättelse gälla. Insändaren anser sig slutligen icke böra underläåte att, med afseende å sjelfva den af Hr Cederschiölc gifna definitionen på ordet privilegium, och den om. skrifning deraf till ppriva lex, som, förmodligen afsigt att derigenom bereda något större lättfattlig het af rätta betydelsen, blifvit försökt af Protest författaren, anmärka hburu han förgäfves sökt der sistnämnda sammanställningen uti den mer eller mindre klassiska latiniteten. Deremot har han rörande sjelfva ordet privilegium uti Noltenii lexicon Antibarbarum (Edit. 1744, sid. 1419) funnit följande, som fullständigt här anföres till deras tjenst, som förstå latinet, hvarifrån allt icke kan öfversättas, och derjemte med tillägg från originalet till en af de citerade locutionerne utur Cicero; nemligen: ,Privilegium: i. e. beneficium sive exemtio v. 9. Justin. L. 2 c. 10 n. 2. Actatis privilegio regnum sibi vindicabat; Scioppius Jud. de Hil Hist. 58 ad argenteam tantummodo aetatem refert: in cui tamen, si vocabulum per se atque in modo dicta notione spectes, fallitur. Occurrit enim in Cicerone; cui tamen, quod notari velim, lex est de privato homine lata, et plerumque in vitio ponitur, v. 9. Cives indemnatos ———— Xhoeu—— — rbu n oemeueeeeomm——RE —— — — KSSS