Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

MMMM finner det hederligare att utsätta mig för menniskors hat, än att falskeligen tillvälla mig deras aktning. . Derpå berättade chevalier de Colombrås, utan att lemna mig tid att svara, med den största omständlighet, icke allenast den ifrågavarande olyckliga händelsen, utan äfven andra, i hvilka ödet hade dömt honom att spela en roll. Hans lif hade i fem år utgiort en olyckskedja af olika händelser, hvilka sällan bade lemnat honom tillfälle att välja mellan besluten. Han afmålade på det mest slående sätt den rådande karakteren hs detta folk, som har upphöjt bämnden till en dygd och stämplat moderation såsom affällighet. Å ena sidan, sade han, bade man, kanske med rälta, förklarat mig för landsförrädare; å den andra tviflade man beständigt på min trohet mot den sak, jag hade omfattat. På slagfälten kastade de döende hatfulla blickar på mig; i mina vapenbröders tält lyste alltid misstroendet igenom de artigaste ord. Än mer, min berre, utbrast han, dagen efter min olyckliga broders död var jag lika misstänkt som förut, och jag hörde dessa förfärliga ord yttras: Han är Spanior; det der bevisar ingenting. Chevalierns berättelse räckte i nära två timmar, utan att jag tänkte på att afbryta den och utan att han yttrade ett enda ord, som förrådde någon afsigt alt minska storheten af hvad han kallade sitt brott. Jag var i högsta grad intresserad af detta slags bigt, och från deltagande öfvergingo mina känslor till rörelse, då chevaliern efter ett ögonblicks tystnad återtog: — Jag har velat underrätta er om allt, min herre, på det att äfven ni måtte kunna öfyersifva landsflyktingen, om ni icke anser bonom värd ert medlidande. Nu är jag färdig att återvända till mig, tillade han, i det han steg upp. Vill ni ledsaga mig till min port? I annat fall, haf godheten att visa mig er dörr, så skall jag sjelf leta mig fram.