Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

eller såsom lag utfärdad, utan allenast i koncept uppsatt. Adeliga arfskapens fixering uteslutande inom klassen kan deremot till någon del anses hafva varit afsedd och försökt genom destadganden, 4af Konung Gustaf IT Adolfs adeliga privilegium af den 7 Maj 1622 innehåller, och enligt hvilka, på det att Ridderskapet och Adeln så mycket möjeligt måtte hållas feent och obefläckiat, adelig enka eller jungfru, som giffter sig till ofrälst man, skulle anses hafva pförbrutit sitt gods och allt fast arff till närmaste släckt och förvanter, och hennes barn, som hon i ofrälse after, vare skildh vidh allt jordegodsarff; äfvensom. vidare der jemväl finnes föreskrifyet, såsom till thet adelige ståndets wyrdning och reputation nyttigt, att ingen adelssman skulle vara efterlåtet att gifta sig ofrälst, och ther thet någon gör, utan vär särdeles consens, tå skal håns barn, som ban med 0frälst qvinna afler, icke achtas för adelssmann. ej heller njute adeligh frijheet, och hans jordegods gånge efter hans dödh icke barnen af ofrälst gifte, uthan hans andre barn, som han af annat frälst gifte kan afladt hafva eller ther ban allenast eengift varit hafver, eller icke andre barn hafver, hans näste arfvingar å side eller till ryggja i ättene till arfs. Då sedermera dessa föreskrifter stadfästades och förnyades genom en Kongl. stadga och förbud om olaglige giftermål angående Ridderskapet och Adeln af den. 7 Martii 1665p, tillades: Sidst skulle det ock hända att ofrälsesman någon adelig jungfru lockar, dhet vare sig till giffto eller lönskeläga; då skal en sådan Rijket förwijsas, och alldrig förhoppning hafva tillbakars att kunna komma, är han ock Tjensteller annan lösker karl, då slijte han först Rijs, och sedan som oftan sagt är uthur Rijket förjagas. Dheremot hvar någon Målsman eller Slächtinge oskäligen satte sig emot ett ordentligen och lagligen sökt Gifftermål, förbehålle Wij Oss på kärandes klagemåhl att disponera i saken efter som Wij befinne rättwijst och dhertill skäl vVara. — Af allt detta synes dock, att kunglig Disposition elier consens alltid varit förbehållen ; och de omsorgsfullt förbudne blandade äktenskapen tillvägabragtes icke desto mindre så ofta genom någon ifrågavarande persons förflyttning i adeligt ständ, att deraf uppkom en egen klass, som af den tidens grofkorniga skämtare kallades Särk-Adeln,. Alt mindre och mindre sällsynta blefvo sålunda, och genom Konungarnes jemväl i öfrigt ofta begagnade rättighet att adla, de blandåde aärfskapen, serdeles vid bakoch sidoarf. När samtelige barnen af betydande personer inom det högre klereciet eller det rikare borgerskapet, utan förändring af fadrens stånd, ej sällan adlades; försmådde icke de adlade döttrarnas adeliga män att begagna deras arfsrätt efter stadslag, under det att systrar och systerbarn till adlade personer mäste, vid sidoarf, utan att på något sätt tillgodonjuta adeliga privilegier, underkasta sig den genom deras slägtingars upphöjelse för dem uppkommande förminskning i arfsrätt. — Sedermera och efter det från adeliga privilegierna af åren 4749 och 4723 hvarje spår till förbud emot, eller hinder för, giftermål emellan adel och ofrälse försvunnit, samt slutligen genom det är 1809 uti Regeringsformens 37 8 stadgade olika sätt för derefter förlänadt adelskaps ärftlighet, har antalet blifvit än mera förminskadt af de arfskap, deruti ingen annan ägt del än personer af samma stånd med den aflidne, och snart skola sådane arfskap endast tillhöra undantagen. Skiljaktig delningsgrund för samfällda delägare hör åter till de orimligheter som aldrig varit stadgade eller kunnat stadgas. De! är således ett uppenbart misstag, då man så ofte upprepat att i Sverge Adelsmannen ärft och ärfver på annat sätt än personer af andra stånd. Adels mannen har tvertom, alltifrån den tid, då serskilda rättigheter börjat att adeln såsom serskildt stånd tilläggas, ärft, och ärfver ännu, alldeles på samma sätt och efter samma lag, som hvarje annan svensk och jemväl hvarje utlänning, så vidt denne är til något arf berättigad; ehuru på eff sådant sätt om arfyvet fallit efter Adelsman eller Bonde, och på ett annat sätt, om. arf fallet är efter Prest eller Borgare, på ell sält om det arf, som skall delas. om den ärffallna fastigheten Tyder under stadsrätt Vill man åter omvända satsen, och förklara den så mycket omtalade egna frälsemanna arfsrätten såsom en rättighet att ärfvas, i stället för att ärfva , då ernår visserligen uppgiften fullkomlig öfverensstämmelse med verkliga förhållandet; men sjelfva rättigheten blir då fullt jemförlig med den till tolfringning, och kan icke få tillgodonjutas förr än efter den berättigades död. Endast genom ett högst ocgentligt språkbruk synes dock ståndsskillnader och personliga rättigheter jemväl för döda kunna ifrågasättas; åtminstone måtte sådana posthuma rättigheter icke kunna räknas till de Riksens Ständers privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, hvilka det enligt 444 Reg.form. beror på samtliga Riksständens öfverenskommelse och Konungens bifall att låta undergå de förändringar och jemnkningar, som rikets behof kunna fordra. Huru i sådant fall det såsom framförallt erforderligt ansedda medgifvandet af dem rättigheten egentligen tillkommer skulle kunna inhemtas, är svårt att fatta; ty så långt i retrograd ifver lärer väl ej pluraliteten af något Konstitutionsutskott kunna försättas, att den försöker uppkalla äfven de döda att utgöra ett särskildt öfverläggande och beslutande Riksstånd, till motvigt emot det fruktade progressiva element, som från alit lefvande aldrig fullkomligt kan uteslutas. Hvad giftorätten vidkommer, så finnas väl stadgarne derom uti 40 kap. Gifterm.balk. mera ståndsvis ordnade, än de rörande arfsrätten någonsin varit eller kunnat vara. Då i fråga om arf intet bestämdt