Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

mm — VV —V — —— hÅ hV HH-O-oJmnmVmrrmeeoö nn slut, och ännu mer denna figur, som var en full komlig motsats till den jag hade föreställt mig satte mig i förlägenhet, så att jag endast kund framstamma några uttryck af den kallaste höflig het och utan serdeles stor brådska framsätta tvi stolar. Den unga flickan satte generalen på den en: af dem, och blef stående vid hans sida. — Om du vill gå, Paquita, sade han, så ha kanske herr löjtnanten godheten att ledsaga mi; tillbaka om några ögonblick; så vida jag icke be svärar, tillade han i det han gjorde mine af at stiga upp. Det var omöjligt att gifva något tvetydigt svar och jag sade derföre, att jag ansåg mig hedrad a hans besök. Medan jag gjorde denna något tvung na förklaring, hade hans unga ledsagerska gått ut — Min herre, började generalen, det är ickt för alt uppfylla en tom umgängespligt, som ja; så här objuden infunnit mig bos er; utan mar hax sagt mig, alt ni yttrat deltagande för mig och jag har trott min heder fordra, att jag fö er uppdagar orsaken till den isolering från min: medbröder i landsflykten, hvari jag lefver. oo — Jag könner denna orsak, general, svarade J28, Och jag skall utan omsvep säga, att den ha de ingifvit mig beslut, som blifvit skakade genon den ädla frimodigheten i ert handlingssätt. Ä1 det möjligt, att man har förtalat er? — Man har icke förtalat mig, om man ha sagt, att jag låtit skjuta min broder; men mar har gjort det, om man icke har tillagt, att jag aldrig haft ett ögonblicks lugn sedan den dagen — Jag har tänkt det, utan att någon behöf säga mig det. — Jag tackar er derför, unge man, svarade generalen med rörelse. Jag har icke kommit hit för att göra ursäkt för en handling, den jag såsom krigare ansäg för en pligt att utföra, mer som jag begråtit såsom ett brott, sedan jag blif. vit landsförvisad. Jag tillstår det derföre, attjag