Aftonbladet – 5 maj 1845, sida 2

OM DEN LIKA ARFSRÄTTENS BETRAKTANDE SÅSOM PRIVILEGIHIFRÅGA. Öfver detta ämne bar Red. emottagit till införande nedanstående insända artikel, som sannolikt skall tillvinna sig läsarens uppmärksamhet: Herr Robert Theophron Cederschiölds anförande på Riddarhuset den 8:de sistlidnes Februari, vid öfverläggning om föreslagen protest emot öfrige Riksståndens beslut rörande arfsoch giftorätten, har, uppå talarens begäran, blifvit infördt uti Aftonbladet för den 48:de Martii, sedan genom en insänd artikel, undertecknad Philaletes, uti samma tidning för den 13:de i sistnämnde månad, en närmare uppmärksamhet blifvit vid detta anförande fästad. Hr Cederschiöld har derjemte uttryckt den önskan, att de anmärkningar i sak, som skulte kunna göras emot hans anförande, jemväl måtte finna rum i samma tidningsblad; och. detta har föranledt en annan insändare, som uppriktigt åtminstone vill vara hvad den förut omförmälde kallat sig, att för sådant ändamål aflemna följande rader, ämnade till sakens framställning, och betraktande från en sida, som, så vidt insändaren haft tillfälle taga kännedom om den offentliga diskussionen i ämnet; hittills synes icke hafva vunnit all den uppmärksamhet, som den ofelbart förtjenar. — Att så länge, dermed blifvit fördröjdt hafva tillfälligheter orsakat; men ämnet, altid vigtigt, torde för hvad nu snart kan anses förestående, ännu bibehålla jemväl det ephemera interesset. Uti det ifrågavarande anförandet läses bland annat följande: , Efter mitt omdöme är det klart, att hvarje Stånds privilegier endast innefatta de rättigheter, som äro ståndet särskildt förbehållne. Om detta är förhållandet, så tror jsg att tillämpningen deraf på ifråoavarande fall är ganska fätt. Ty då den till en de! olika arfsoch giftorätten för Ridd. och Adeln är en detta Stånd särskildt förbehållen rättighet, så mäste också deraf följa, att denna olika arfsoch rätt för BRidd: och Adeln är ett privilegium. Berna konklusion är efter mitt förmenande så enkel, att den svårligen lärer kunna kullkastas: så vida nemligen, hvilket jag förmodar, premissen är riktig. Det kunde synas häraf, som om talaren ansett sin allenast uppå en premiss; men då. indare ke gerna vill antaga att så obarmher-: tigt fel emot logiken ägt rum, föreställer han sig att taleren ansett allenast den ena sf premisserne i någon mån tvifv så att förmodan om dess riktighet I I fråga åter om hvilkenn sålunda blifvit ansedd utom allt tvifen den som innefattar definitionen på egium, eHer den, der det bestående förndet uppgifves, föranleder ordställningen snarare den förmodan, att talaren fruktat invändningar emdst den förra, än emot den sednare. Han synes nemligen, lika med koncepisten till den så kallade protester,. hafva antagit såsom obestridligt, att arfsrätten är i Sverige icke allmän, utan särskild, personlig och egen (priva lex) för hvarje stånd, hvilket, hvart för sig, har i detta hänseende olika rättigheter. , Det är deremot just detta som insändaren tror kunna och böra bestämdt förnekas, så vida med arfsrätt, enligt vanligt språkbruk, förstås rättigheten att taga arf. Denna rättighet kan visserligen icke räknas till de allmänna, oföränderliga, menniskan endast såsom sådan, utan allt afseende på samhälle tillkommande rättigheterne; den måste såsom en väsendtlig del tillhöra samhällsinrättningen, och förekommer, säsom genom denna skyddad, bland de så kallade persönliga rättigheterne, ej allenast i Sverige, utan öfvera!lt, och till följe af sjelfva dess natur; men den har deremot, hvarken i Sverige eller inom något annat samhälle med lika beskaffad ståndsfördelning som Syvcrige, varit eller kunnat vara särskild och egen för hvarje stånd. En arfsrätt, olika j bestämd efter det olika stånd, hvartill den ene eller andre hörer af dem, som äga att i arfyvet taga del, kan icke ens rimligen tänkas annorstädes än der de Kvnhiktu fsoddrade, av mbetr artrarNågig Vufellskap dem cmellan, ingen öfvergång från den ena till den andra kan äga rum, och der således icke heiler arf kan gå utom klassen, såsom t. ex. vid kastfördelningen i Indien. En sådan kastfördelning fanns väl fordom äfven i Europa, och till och med i Sverige, genom skillnaden emellan frie och trälar; men trälarne hade också alldeics ingen arfsrätt, likasom i allmänhet inga personliga rättigheter. Hvar och en åren, som haft någon rättighet att taga arf, har städse fått och får ännu tillgodonjuta denna rättighet aildeles på enahanda sätt den ene som den endre, utan allt afseende på dess olika stånd. Der olika sätt för ett sådant tillgodonjutande varit stadgadt, antingen med afseende å beskaffenheten af det gods. som fallit i erf, eller å dens stånd, efter hvilken arfvet fallit, har modifikationen gällt, och gäller, och måste gälla, lika för den ene som för den andre arfvingen. Ben vidlyftiga förbättring uppå adeliga privilegier samt laga stadgar för adelige personer, som Nordström (Bidrag till den Svenska sambhällsförfattningens Historia. 4:sta Afd. sid. 489) anfört i enlighet med en i Åbo Tidningar för åren 1789 och 4783 införd afskrift, och hvarigenom adelsmäns döttrar skulle hafva blifvit betagen arfsrätt jemte bröder till föräldrars fastighet, äfvensom adeliga jungfrur i öfrigt all rätt att taga arf i fast gods, såvida manlig arfvinge fanns inom femte led, har Bergfalk, vid recensionaf Nordströms omförmälda arbete (Frey 1841. 9:dra häft. sid. 209—9241) efter åberopade i riksarkivet! förvarade handlingar visat aldrig vara sanktionerad RE TE I ee or vrvet BE boer å, kö VE I oe NE I rr SKR RER