Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 2

— — -— — Säg icke så, unge mar, svarade allvarligt en gammal kapten vid mitt regimente, som hade tjenat under den första insurrektionen i La Vendee; inbördeskrig hafva det förskräckliga med sig, att de gilva samvetet en falsk rigtning, och då synas de gröfsta brott såsom pligter, hårdnackenhet antager det välljudande namnet al ära.... Låtom oss förlåta, på det vi må varda förlåtne. — Jag gillar denna försonlighetsanda, min bästa kapten, svarade jag till hälften öfvertygad; men att skjuta ihjel en broder! — Ni glömmer, att denne broder skulle hafva låtit hänga honöm. — Men ni måste medge, att detta var det vackraste tillfälle att gifva honom nåd. — Det der är förtröffligt, min vän; jag går in på allt hvad du vill; du å din sida må afsky denne man, om du tycker att det är naturenligt; beklaga honom, det är likväl ändå bättre. Dessa ord gjorde ett visst intryck på mig; men då jag kom hem till mig, hade jag, det oaktadt, föresalt mig alt icke göra bekantskap med chevalier de Colombres, och jag satte mig på min balkong för att visa mina grannar, att jag lemnade uteslutande åt dem njutningen af den lilla gården Spaniorernes berättelse hade så fördystrat mir inbillniog, alt jag gjorde mig en bedröflig föreställning om denne obeveklige man, som icke hade tvekat att göra sin broder till ett offer fö sin politiska ölvertygelse. Jag föreställde mig honom lång, mager, krökt, med lågt och till hälf ten kalt framhufvud, med gallsjuk hy, sträf röst och blodtörstig min: med ett ord, lik de stora brottslingar, som förekommo i den tidens melodramer och voro de enda jag kände. Min tanke