Aftonbladet – 3 maj 1845, sida 2

— I Bondeståndet hafva, under dagens: plenum, icke mindre än fjorton ledamöter anmält sig att erhålla permission, en af dem till ;riksdagens slutp, men de öfrige på bestämd tid, hvilken likväl i allmänhet var så tilltagen, att den borde räcka lika länge som riksmötet. Talmannen anmärkte att, genom ett för talrikt permitterande, ståndet äfventyrade att göra utskotten inkompletta, hvarföre han ville föreslå, att alla de ledamöter, som ämnade begära permission, måtte anteckna sina namn på en lista, hvilken i nästa plenum, som kommer att hållas om Måndag, kunde till ståndets öfvervägande framläggas. Med detta förslag förklarade sig ståndet belåtet. : — För Konungen och den Kungliga familjen har norska Storthinget gjort följande årliga anslag: till H. M. Konungens hofhållning 64,000 speciedaler; till apanage för H. M. Enkedrottningen 4600 spd, att beräknas från den 8 Mars 1844, samt till H. K. H. Kronprinsen 10,900 spd. att räknas från d. 8 Mars. ee — Vårt berömda officiella blad, hvars karak-. ter det tidtals tillhör att likna den bekante ledamoten af svenska akademien, Nils Lorenz Sjöberg, hvilken på sin tid erhöll tillnamnet den oskyldigaste af alla menniskor,, har likväl då och då sitt hufvud för sig; och till detta bufvuds skaplynne hör då onekligen en viss förkärlek för det s. k. gamla systemets idger och åsigter. Sålunda har Postoch Inrikestidningen uti ett par af de sednaste numrorna ånyo i arfsrättsfrågan meddelat ett par artiklar, som med afseende på tiden, då denna frågas afgörande hos Regeringen nu snart förestår, väckt ett icke obetydligt upseende. Serdeles framkallas detta af några yttranden i gårdagens nummer, hvari redaktionen med ifver polemiserar mot en artikel i Dagbladet angående arfsfrågan. Redaktionen säger nemligen der sjelf, att den ärsonnerar från den förutsättningen, alt den olika arfsrätten ansågs tillhöra de förmåner och rättigheter, som skyddas genom 44424 Si konstitutionen. Tillika förklarar den, i anledning af en fråga i Dagligt Allehanda, huru länge det skall tillåtas det officiella bladet, att grassera på detta sätt, att så länge Posttidningen ej är förklarad för officiell äfven i tidningsöfversigten, och så länge utgifvaren af Dagligt Allehanda icke är minister; och serskildt förordnad, att i hänseende till Postoch Inrikestidningen suspendera utgifvarens frihet att yttra sin opinion, kommer den att grassera likasom hittills. Detta förklarande är i sanning så bestämdt, att man icke kan undgå att deraf draga vissa slutsatser. Det måste. nemligen å ena sidan visserligen betraktas såsom det största bevis på högsinthet och aktning för yttranderätten från regeringens sida, att den icke vill lägga det minsta band på utöfningen af denna rätt äfven hos sin egen närmaste och omedelbara organ inom pressen. Men å andra sidan skulle det bevisa en grad af sjelfförnekelse, hvarpå man hittills icke har något föregående exempel, och vi tveka icke att säga Idet, på en alltför stor likgiltighet, om regeringen, i en fråga hvari den hyste en bestämd vilja och åsigt, det oaktadt med fullkomlig bekymmerslösThet kunde åse, att nämnde dess egen organ inför lallmänheten af alla krafter motarbetade denna Tvilja och åsigt. Ja, vi gå så långt, att vi till och med nästan förklara en sådan likgiltighet såsom omöjlig. Vidare lära vederbörande icke vara nog litet Iskarpsinnige för att ej inse, det mången af allTmänheten i längden skulle, genom fortfarandet a en sådan bekymmerslöshet, kunna anse, att spele Jicke är rent; en misstanka, som utan tvifvel är den mest oförtjenta, men som likväl lätt kan insmyga sig hos en och annan af mängden, om der lnäres af det yttre skenet. Lägger man nu härtill, hvad det serskilda fallet beträffar, att Postloch Imnrikestidningens utgifvare är en af de foglligaste och mest godhjertade män som finnas, och mera bekant för en betydlig stilistisk förmåga och låtskilliga kunskaper, än för någon orubblig politisk karakter eller Jernvilja, så består knappast längre den hittills hysta förmodan, att uppträJdandet emot den lika arfsrätten sker helt och Ihållet emot vederbörandes vilja. Man måste nödTvändigt söka en annan förklaringsgrund, och Idenna skulle då ganska väl kunna sammanlfalla med det sedan en tid gängse ryktet. latt visserligen icke någon dubbelhet, men deremot en viss tvehågsenhet och obeslutsamhet lännu är rådande hos styrelsen såsom ett helt beItraktad, och att denna tvehågsenhet är härledd från en söndring i tänkesätten emellan Konungens rådgifvare angående denna angelägenhet; och då det är bekant, att Konungen sjelf, ehuru han tager en ganska nära notis om alla förekommande ärender och undersöker dem med noggrannhet, likväl hittills visat sig följa den berömvärda, konstitutionella grundsatsen, att icke geInomdrilva sin egen vilja i motsats mot pluraliItetens af rådgifvarne, så kan man häri finna en Iganska enkel upplösning på gåtan, under antaIeande att Postoch Inrikes-tidningen i detta fall