Aftonbladet – 29 april 1845, sida 1

tanka, och han visade med en hel hop exempel, att det var hög tid att verkställa emancipationen, emedan slafvarne vänta med otålighet en förändrin3 1 sin ställning ochfatt frihetsandan jäser i negrernes hufvud sedan S:t Domingos exempel börjat föresväfva deras inbillning. Tror ni då att innevånarne på S:t Domingo äro lycklige? inföll prinsen af Moskwa. Och tror. ni, att de kunna åter spännas under det gamla oket? svarade grefven. Han beklagade att det samvetsgranna arbete, som kommitlterade 4843 utfört, redan fallit i glömska; erinrade om Fransmännens skyldighet, såsom söner af den odödliga revolutionen 4789, som inför hela Europas åsyn gaf verlden förklaripgen om menniskans rättigheter, alt nu säga: vi vilja inga slafvar! Grefve Tascher klandrade, att man sadej att alla kolonierna sträfvade emot emancipationen. Hr Fanard hade ju såsom deputerad för Guiana år 4844 uppgifvit en plan för en penninganstalt att låta negrerne sjelfve friköpa sig. General DespansCubteres förklarade sig emot reformen, icke emedan han förkastade den, men emedan han ansåg ögonblicket icke vara inne efter de orkaner och eldsvådor, som härjat kolonierna, och ett skadestånd af 470 millioner fr. vore alltför kännbart för franska statskassan under en tid, då man sjelf hade i moderlandet alt lösa pauperismens gåta. Slafveriet syntes generalen alldeles icke så svårt, antalet af piskrapp var ju numera inskränkt till 19, och detta bestraffni gssält fannsju ännu qvar i alla Europas mariner, och i de flåsta armeer. Han var mycket förundrad öfver, at man ville gå så hastigt tillväga med negrernes öfvergång till friheten, då det fordrats 2,000 år för öfvergången af den gamla verldens slafveri till konstitutionell stat. Grefve Beagnot hade kallat kolonisterna vildara med anledning af deras orimliga fasthållande vid sin tyranniska makt och jemfört dem med de spanska missionärerna som omtalas i Humboldts verk, och hvilka i en infordrad berättel-e till spanska regeringen sagt: då våra Indianer bigta sig inför oss, erkänna de utan svårighet, att det är en synd att äta menniskokött, och de bedja blott att man måtte till en början låta dem få göra det en gång i veckan, sedan hvar fjortonde dag, så en gång i månaden, 0. s. v., för att eiterhand och utan öfverilning vänja sig af dermed. Detta ville generalen parodiera på det sält, alt ban förklarade sig sjelf för en anthropophag af orimliga idter och trodde, att man borde med dem göra som Saturnus med sina barn: sjelf uppsluka dem., Hertig dHarcourt sade: Man försäkrar oss att de svarta äro väl födda, väl beklädda, väl behandlade, ja, att man göder dem. Vår lärde kollega, hr Dupin, har ju i sin statistik lemnat oss ett ofantligt register ötver all den förbrukade stockfisk och de bomullstyger, som man gifvit neg-: rerne i våra kolonier, och som visar att man borde afundas att vi ej sjelfva hafva slafveri här hemma, ty jemförelsen emellan våre frie arbetares lycka och negrernes faller ej ut till vår förmån. Hertigen erkände dessa förbättringar och önskade lycka till dem, men trodde att friheten icke hade något att skaffa med den saken. De voro, alla dessa förbättringar hvaröfver man nu bröstade sig, idel verk af tiden, och af framskridandet i allting. De voro samtligen grundade på slafegarnes egna fördelar. Icke blott menniskorna hafva del deri, utan äfven duren och tingen. Man odlar jorden bättre än förr, man behandlar hästar och oxar bättre, emedan man hoppas mer nytta af dem, man göder svinen emedan man vill hafva ett högre torgpris för dem. Låtom blott slafegarne göra som de vila, säger man, de äro så menskliga, så medlidsamma, de äro philantroper liksom vi, de begära endast att sjelfva få beträda banan; se bara på de frivilliga frigifningarne, se vår lärde medbroder har ju visat, att de uppgå till 40,000. Marinministern vet väl icke af mera än 49,009, men äfven det är ganska vackert, och man önskar ingenting hösre, än att sjelf få göra mera. Om ej allt redan blifvit g ordt, så är det blott af klokhet, dei är i slafvarnes eset intresse, ty det är ej nog att gifva dem friheten, man måste äfven förbereda dem att kunna undervisas i dygd, moral, religion. Om man skänker dem friheten utan dessa förberedelser, gör man dermed snarare en osäll skänk, än en verklig välgerning. Men, M den non ——L LJ