Aftonbladet – 29 april 1845, sida 1

An —— TRISS — Huru kan man här tveka, mitt barn? fort for han. Jag vet väl hvad ditt ädla, mennisko ilskande hjerta ingifver dig; men för fadersplig ten är här ingen betänklighet. Att uppofira mit lyra barn, min öfver allt annat, älskade Marga. retha, åt denne olycklige, som Jag, oaktadt all bemödande, ej kunnat återställa; ol! jag ryser föl den tanken. Jag skulle öfverträffa honom i oförnuft, om jag ett ögonblick kunde hysa den. Jag förblef stum och nedslagen. Ingenting kun de aflocka mig ett ord. Jag vet icke hvilker röst, hvilken inre öfvertygelse gaf mig vissheten att jag ej skulle hafva något att befara, om ja; förenades med honom; men huru påstå detta e mot sannolikheten och det mogna förståndet? hu ru derom öfvertyga min far, som var så klok ocl emot mig så öm och god? Han besökte den unga mannen för att säga ho nom, att jag redan knutit en annan förbindelse att han, redan för länge sedan, gilvit en anna familj sitt löfte. Men denna försigtighet mildrad icke afslaget. Min far, utan att ingå i detaljer tillstod för mig, att uppträdet varit stormande Jag lefde i en oupphörligt tilltagande ångest. Snart erfor jag, att hos den olycklige nya an fall af det vildaste vansinne inställt sig.: Jag frå gade min far, hvad han visste derom. — Beklagligen är det sannt, sade han; jag va beredd derpå. Jag vill och bör ej besöka honom min åsyn skulle blott uppreta honom. Afven ka det ej vara fråga om att åter upptaga honon ibland mina sjuka; men jag underrättar mig sorg fälligt om hans tillstånd. Jag förordnar hvad son bör brukas och huru han bör behandlas; me: skulle, som jag fruktar, hans sinnesrubbning längr