Aftonbladet – 29 april 1845, sida 1

tid fortfara, blir nödigt att transportera honom till hospitalet i x—x, tjugo mil härifrån. Den styrande läkaren der är min vän, han skall der noga och ömt vårdas. Denna försigtighet, denna kalla välvilja upprörde mig häftigt och förmådde mig alt tiga. Jag vågade icke hängilfva mig åt mina känslor. Hvad kunde jag ock säga, hvad kunde jag önska? En kort öfverläggning lärde mig, att vara undergifven försynens vilja. Jag anropade Gud, bad om ett under, drömde om bönhörelse och kastade mig i hoppets armar. Ofverlemnad åt mig sjelf, led jag smärtsamt, men blef lugnare, sedan jag anropat den gudomliga barmhertigheten. En dag hade jag gått ut med en domestik för att promenera, då jag hastigt blef varse min olycklige vän, hvilken man i ett lugnare, ljusare ögonblick fört ut, för att hemta frisk luft. Han befann sig emellan två betjenter, som bevakade honom. Hans anblick gjorde på mig ett fruktansvärdt intryck. Ifans hår hade vuxit långt och hängde förvirradt omkring hufvudet, och hans ögon stodo stela och vidtöppnade. Hans blick träffade mig. Ett slags blygsel målade sig på hans ansigte. Ilan syntes förödmjukad att visa sig så inför mig. Likväl ljusnade hans annars så sköna anletsdrag vid ljudet af min röst. Jag var ganska förvirrad och visste icke hvad jag skulle säga honom. Jag fruktade mer den sorg, än den skada jag kunde förorsaka; på hans sinnesrubbning tänkte jag alldeles icke. Efter några tvungna yttranden tycktes han öfvervinna den förvirring och förlägenhet, hvaruti vi befunno: oss. — Ehuru stor nin förhoppning, sade han, ehuru