Aftonbladet – 26 april 1845, sida 2

satte till och med ifråga, om jag skulle upptaga honom här. I hvarje annans ögon, utom föl mina, skulle han gälla för lika förnuftig, som minga andra, hvilka gå lösa och fria. Men i denna beklagansvärda sjukdom fruktade jag, ledd af erfarenbet, att den unge mannens tillstånd skulle försämras. Derföre wille jag underkasta honom en helsosam ledning och hufvudsakligen aflägsna honom ifrån den omgifning, i hvilken hans förstånd förvillats. — Min far, får jag veta hvari hans sinnesförvirring består? frågade jag nyfiken. — Han håller sig sjelf för vansinnig och har härom fattat en fix och mörk id. Han pröfva sig sjelf, kommer alltid till samma öfvertygelsc och förtviflar deröfver. Ingenting kan afleda honom derifrån, ingenting förströ eller trösta. Har kom sjelf till mig och bad mig upptaga sig blanc mina patienter. — TIlit hör jag, sade han, här i min plats. Jag passar icke mer ibland förnufligs varelser. Han begärde att få se rummen, utvalde et deraf, lät ditföra sina möbler, ordnade punktlig alla sina affärer och flyttade hit på bestämd dag Det skedde för ungefärligen tre veckor sedan. Ja; finner honom bättre. Regelbundenheten i han närvarande lefnadsordning är med hans tillstånc förenlig. Innan han kom hit exalterade honon hans vänners motsägelser och ofta skämt. Der igenom, alt man bestred hans fixa ide, rotade des sig ännu fastare. Här talar ingen med honon och han med ingen derom. Jag försöker ick( öfvertyga honom, att han är vid fullt förstånd Han tillstår det väl ännu icke, men han förlik nar sig med de andra vansinnige. Deras idter förvirring öfverraskar honom, och i det, att ha då utforskar sig sjelf, börjar han få den öfverty gelsen, att han verkligen ej liknar dem. Sedermera frågade jag stundom min far efte den unge mannen. — Hans sjukdom, sade han en gång, har nå