Aftonbladet – 21 april 1845, sida 2

HERR KELLERMANNS KONSERT. Den utöfvande konsten har, så väl som den egentligen skapande, både originaler och kopior bland sina idkare. Den kraft, som i den utöfvande konstnärens fantasi regenererar skaldens eller tonsättarens verk, och derefter låter det framgå som en ny, sjellständig produkt, ehuru ännu bärande de ursprungliga grunddragei — denna kraft är det, som stämplar honom till original, till snille. De underordnade naturerna, hvars hela förmåga består i reproduktionen, underlata sedan ej att kopiera de yttre formerna; andan kunna de dock ej kopiera, hvadan dessa yttre former sakna inre grund och nödvändighet och kunna, såsom likgiltiga tillfälligheter, framkalla endast ett kallt bifall och snar glömska. Detta sednare slags konstidkare löpa sällan fara att råka på villostigar i sin konst, så framt de ega ett visst anlag och flit: deras bana är den breda, säkra landsvägen. Annorlunda är förhållandet med det sjeifskapande snillet, som vandrar dittills obeträdda stigar. och bryter sig sin egen väg; den ringaste afvikelse från den riktning, som sanningens och skönhetens ledstjernor föreskrifva honom, störtar honom 1 en labyrint af villfarelser, hvilka hans genialitet endast gör så mycket mera monstruösa. Man behöfver ej länge höra herr Kellermanns violoncellspel, för att finna, att han eger ett snille, fullt af ädel, sjelfständig kraft; men lika snart upptäcker man ock, att han icke helt och hållet förmått undvika de aberrationer hvarom vi nyligen talat, och hvilka i allmänhet ej sällan påträffas hos nyromantikerna. Ref. påminner sig knappt hos någon virtuos hafva funnit en yppigare fantasi, eldigare känsla och öfverallt ett mera praktfullt och skifterikt färgspel; härtill kommer en hos honom egendomlig energi, som ger en manlig hålining åt