Aftonbladet – 21 april 1845, sida 2

gon, då han efter brunnsdrickningen händelsevis befann sig ensam med fru F., för henne yppade sin låga, erinrade henne om Falkenberg, och svor att alltsedan dess hennes bild hvarken lemnat hans tanke eller hans drömmar. En tår glindrade i Amalias vackra öga. Var det en tår af försakelse eller förödmjukelse? Vi, för vår del, våga åtminstone icke antaga för säkert, att ej möjligen Amalia kännt en med möda bekämpad svaghet åter vakna i ett hjerta, hvars) första varmare slag en gång gällde Ferdinand. Men frun ur hopen visste dock bättre att beherrska sig sjelf, än, under dylika förhållanden, mången palatsets dotter. Hon torkade sina fuktiga ögon, och gaf med en vink Ferdinand tecken att följa sig. Hon förde honom till sitt barns vagga, öfver hvilken hängde hennes mans porträtt i miniatyr. Mitt öde,, sade hon med stadig stämma och böjde sig omsorgsfullt öfver den slumrande gossen, yhar delat mig mellan tvenne varelser — honom, som sofver der, och honom som vakar der — mitt barn och min man. Jag har ett högt förtroende både som maka och mor att motsvara! Gör mig icke denna pligt för tung Ferdinand! Din väns maka ber dig derom å hans vägnarl Följande dagen lemnade Ferdinand Medevi, sedan han försäkrat kammarjunkaren X., att det ändå finnes verkligt dygdiga qvinnor, qvinnor, som till och med kunna besegra en brottslig passion. Omöjligt, min bror! omöjligt,, ropade denne efter den bortrullande vagnen, det måste prompt vara något misstag. Vi skola ytterligare talas vid derom i Stockholm. Men ännu lefver i de traditioner, dem vid Medevi termin lemnar i arf åt termin, det vänliga minnet af den milda, anspråkslösa, behagliga Amalia F., af den älskvärda )frun ur hopenSLUT,