Aftonbladet – 21 april 1845, sida 2

iga, i retande ungdomlighet uppblomstrande småstadstärnan framför den eleganta, allmänt omtyckta damen, hvars tjugufyraåriga behag dock redan fällt sina första blomblad. För en mängd senom en konstlad bildning förfinade sinnen är formen af oändligt mera betydelse, än innehållet. Frasningen af en sidenklädning, doften af utsökta parfymer, hänförelsen af en glänsande toilelt gör på dem ett lifligare intryck, än en skön gestalt, än en fulländad gratie. De skulle kunna förälska sig i en kasimirsshawl och dö af beundran för ett garnityr. I viss mån bråddes Ferdinand på detta egna slägte. Ilan, som i Falkenberg fann Amalia på sin höjd passabel, fann h nne vid Medevi förtjusande. Och det var ändå endast det aldrayttersta af den yttre menniskan, som hos henne lidit någon förändring — hållningen, maneren, gången, talesätten. En sträng granskare skulle till och med kunnat påstå, allt Amalia vid badet var vaekrare, än Amalia vid brunnen. Vår tids unge män torde i afseende på ömma förhållanden icke i allmänhet vara generade af et! alltför känslofullt samvete. De ibland dem, som nämna sig fritänkare, äro på sådan grund höjda öfver dylika, småaktiga skrupler. De, som ännu göra kristendomen den äran att hylla en och annan af dess åsigter, ha vanligtvis vetat att, sig till begagnande, uppställa dess läror i en slags romantiserad form, som, just i denna lösa gestalt, temligen efter behag tillåter de inskränkningar eller utvidgningar, man kan finna af nöden. Ferdinand hade också, utan just serdeles svårigheter, lyckats i sina begrepp om det ursägtliga, att förbinda kärleken till frun med vänskapen för mannen. Han hade redan, i afseende på detta kinkiga ämne, slutat fred med sin rättskänsla och, med en skarpsinnighet utan like, funnit, att den råe, oborstade F. icke förtjenade den ljufva, milda Amalias kärlek, hvaremot han sjelf ansåg sig dertill j högsta måtto berättigad. Det var till slutsats på dessa premisser, som vår vår vän Ferdinand en vacker sommarmor