Aftonbladet – 19 april 1845, sida 2

också varit verksam, för att göra kontrasten desto mera i ögonen fallande. I stället för tjenarinnan med den rutiga kattunsklädningen, med den blygsamma bomullshalsduken, stod der nu en ung, elegant fru i en luftig sommarklädning, med en enda lefvande blomma instucken i sina lockar. Ferdinand är min bästa vänlh yttrade löjtnant F., Amalia kan gerna med en kyss helsa honom välkommen hos 0ss.n I allmänhet äro officiella kyssar af ringa eller inlet värde. De kyssar, tafatta och tragikomiska i åminnelse, hvartill man på fadderskaper blir villtne, torde härom tjena till bevis. Kanske är också just viltneslösheten ett af requisita för behaget af detta slags ömhetsbetygelse. Jag tror derföre icke, alt en man äfventyrar så fasligt mycket, om han, i sin närvaro, låter sin hustrus läppar möta en annans med den brådskande ofullständighet, hvilken vanligen utgör karakteren af de här ofvan så kallade officiella kyssar. Men nog kunde både klokhet och grannlagenhet uppbjuda honom att handla annorlunda. Likvisst! Löjtnant F. var hvarken klok eller grannlaga. En man är naturligtvis herre i sitt hus. Åmalia och Ferdinand kysstes således. Amalia rodnade ännu en gång. Ferdinand smålog. pSeså! J ären ju gamla bekanta, yttrade löjtnant F. Jag höll nästan på att säga, att j badat tillsamman; men jag aktar mig, då jag är vid brunnar, att säga något, som kärringarne kunna få att springa med. Och dessutom — jag håller så hjertinnnerligen af er begge två — naturligtvis först hustru min, men sedermera i främsta rummet dig, hedersbroder Ferdinand! — Likvisst! pojken får jag icke glömma. Den måste du se; Ferdinand! Ol! det är en syperb batting! Och F. öppnade dörren till ett inre rum, der den lilla älsklingen för tillfället befann sig med sin sköterska. Ta mig fn) utbrast F. i öfvermåttet af sin fadersglädje, ta mig f-n rider han icke på sin