Aftonbladet – 19 april 1845, sida 2

koncessioner, hvarigenom man sökt blidka de uppretade sinnena. Under sådana omständigheter hade Bankooch Lag-Utskotten ingen lätt uppgift vid författandet af det afgifna förslaget till ny lag för privatbanker. Att så vidt som möjligt förlika de stridiga meningarne, tyckes hafva utgi:ort Utskottens hufvudsakliga ögnamärke. Kanske har förslaget ej derpå vunnit i slutriktighet. Insändaren har det åtminstone förefallit, som i detta hänseende åtskilligt vore att önska, som der icke finnes. Utskotten hafva förklarat sig gifva företrädet åt en bankrörelse, som bedrifves med riksbankens sedlar allena, men, i anseende till svårigheten, att en sådan nu införa, och med erkännande af de fördelar, en på egen sedelutgifning grundad bankrörelse eger, stannat i det slut, att sådan rörelse bör vara tillåten. Grundsatsen, rätt förstådd, måste innebära, att rörelsen bör vara allmänneligen tillåten för alla, som uppfylla hvarje för allmänhetens tryggande emot förlust nödigt vilkor. Så hafva likväl Utskotten icke förstått grundsatsen. Den har tvertom i deras förslag fått ett bihang af flera reglor, hvilka med dess rätta förstånd synas föga förenliga. Hit räknar insändaren ej den, att privat sedelbankrörel!se endast må drifvas genom bolag, som består al minst femtio lottegare. Valet af ziffran var naturligtvis godtyckligt; men allmänheten eger anspråk pi den trygghet emot obetänksam bankförvaltning, som ett större antal i bankens bestånd nära interesserade personers ständiga uppmärksamhet erbjuder ). Deremot måste han dit hänföra föreskriften, att sådan bankrörelse ej får drifvas utan Konungens tillstånd, och att vägrande eller meddelande deraf må bero på Konungens pröfning, huruvida inrättningen kan för landet blifva fördelaktig eller mehnlig. Utskottens mening är, såsom det häraf synes, att, ehuru privatbankrörelse med egna sedlar, åtminstone för närvarande, är gagnelig, vissa privata sedelbanker likväl kunna göra landet mehn, och att mehnligheten skall kunna förutses, när fråga (om deras inrättande uppstår. — Några kännetecken på denna mehnlighet uppgifvas icke. På bolagsstadgarne lärer den ej kunna bero. Dessa måste öfverensstämma med banklagen, och kunna, äfven i hvad den ej uttryckligen omtalar, underkastas rättelser; hvarförutan tydligt är, att, om meningen blott varit att förebygga fel i dessa stadgar, Utskotten hade bort inskränka sig dertill, att Konungen, der han pröfvade stadgarne ändamålsenliga, egde dem godkänna, och i annat fall, Iförändra. — — Det är således något annat, som Utskotten åsyftat. Detta kan insändaren ej finna annorstädes, än i den tillämnade inrättningens förhållande till äldre sedelbanker, hvilka, efter hvad man förmodar, skulle genom konkurrensen kunna lida. Både riksbank och förut varande privata sedelbanker befara ej utan skäl, att en del af deras Iredan utelöpande sedlar skola, genom nya sedelbankers inrättning, utträngas ur rörelsen. Väl bibehålla de äldre bankerna, der sedelstockens minskning ej åtföljes af minskning i deras lånerörelse, sin vanliga räntevinst; men det är ej osannolikt, latt de nödgas använda en del deraf till kassans I förstärkning, minska utdelningen och uppgilva Ihoppet om en snar utvidgning af sin lånerörelse. Detta är nu det mehn, hvaremot Konungens I veto skulle kunna skydda. Insändaren vill ej nu inlåta sig i frågan om Istatens befogenhet till en monopolistisk eller priTvilegierad bankrörelse. Han antager riksbankens Iskydd emot en möjligen farlig täflan, under närvarande omständigheter, såsom lagstiftarens pligt Temot nationen; men visst är, alt utsträckandet af Idetta skydd till enskilda banker är obehörigt. Och det är just hvad han först måste lägga UtTskotten till last, att de, som väl vetat, hvilka utvägar funnos, att med fullkomlig opartiskhet emot lalla enskilda bankbolag, skydda riksbanken, likväl Iderjemte föreslagit ett medel, hvarmed Utskotten I förmodligen ej afsett något annat, än riksbankens Isäkerhet, men som ej till fördel för riksbanken Ikan begagnas, utan att derjemte enskilda emellan inskränka den täflan, som är all produktif och merkantil verksamhets lifsprincip. Bankrörelse har samma ändamål, som annan ) Red. kan ej alldeles dela denna tanka. Det kan ganska lätt hända, att just der delegarne äro mån) ga, litar hvar och en särskildt med mera blindt förtroende till direktionens förvaltning, än der delegarne äro färre och hafva större andelar hvardera. Dessutom har insändaren i det följande sjelf I