Aftonbladet – 17 april 1845, sida 2

yppade sig äfven här. Folket började vänja sig vid afrättningarna, förskräckelsen aftog; tjufnadsbrotten tillväxte å nyo både till grofhet och antal, och lagstiftningen var nödsakad att efter tjucnr år nedsätta straffet till hvad det förut varit. et egentligen afskräckande uti de hittills begagnade kroppsoch skamstraffen har ej heller bestått i sjelfva straffen, utan i den vanheder, som dem åtföljt, men hvilken, i samma mån den afhållit från beträdandet af brottets bana, också uteslutit den en gå g brottslige ur samhällets gemenskap och gjort all-återgång nära nog omöjlig. Erkänner man således de ötvervägande olägenheterna af detta system — och det är just ett sådant erkännande, som i sednare tider gjort och ännu gör brottmåälslagstiftningens och föngeiseväsendets ombildning till föremål för ett bland nästan alla civiliserade staters ifrigaste bemödanden — så måste man också medgifva, att det icke gifves något annat straffmedel, än frihetsstraff, att sätta i stället, och att det afskräckande måste hufvudsakligen inläggas i det sätt, hbvarpå dessa straff verkställas. Men det kan icke vara förenligt hvarken med sistens värdighet eller dess intresse, att härvid tillväzagå med den hårdhet och vanvård vid fängens behandling, som egt rum i de äldre fängelseanstalterne. Staten måste erkänna sin skyldighet att under strafftiden vårda sig om fången på sådant sätt, att den å sin sida gjort allt hvad som kunnat ske, för att åt samhället återgifva fången förbättrad, och ändock tillse, att bestraffningen ej saknar det allvar, som erfordras för vidmakthällande af dess afskräckande egenskap såsom, straffhot, och för detta ändamål synas penitentiärstraffen efter de båda Nordamerikanska systemerna, genom det isoleringstillstånd, hvari fången försättes och under hela strafftiden qvarhälles, Vara .serdeles lämpliga. Redan i ett Auburn-fängels: måste den påbjudna absoluta tystnaden hafva ett mäktigt inflytande på hvarje brottslings föreställningar, och ännu mera gäller detta om ensamhetsfängelset. Der är förbrytaren helt och hållet öfverlemnad ät samvetets hämnande röst, utan att några yttre lockande föremål afleda hans sjelfbetraktelse eller förströ hans nedslagna sinne. Ju större brottet, ju blod:zere skulden varit, desto plågsammare blir jemväl ensamheten, den han förgäfves söker undfly. Det allvarliga i dessa straff synes följaktligen ej kunna ifrågasättas. Det är äfven bekrätadt af erfarenheten. Öfverallt, der penitentiärsyste et vunnit insteg och blifvit behörigen tillämpadt, hr det nemligen visat sig ega ett stort företräde frasvör Eroppsoch infamerande straff, isynnerhet i fråga ow straffade brottslingars afhållande från nya brott; och straffens förbättrande egenskap har dermed äfven blifvit ådagalagd. Att dock ensamhetsfängelset härvid visat sig verksammast, är en naturlig följd af detsemmas allvarligare karakter. — Beträffande åter det sednare inkastet, cetler farhågan att ensamhetsfängelset skulle medföra en vådlig inflytelse på fångarnes både själsoch kro ppskrafter, så medgifves, att till väckande af en dylik farhåga åtskilliga omständigheter bidragit, och bland annat den origtiga föreställning, som vid systen:ets första grundläggning gjorde sig gällande, att nr: miigen ensamheten i sig sjelf skulle innebära kraft : !fångens förbättring, derigenom att den vände heia hans uppmärksamhet på hans olyckliga belägenhet och dermed kom honom till sjelfbesinning. Man glömde, att ensamheten icke är något positivt verkande medel till förbättring, utan att det är ett vilkor derför, såsom hindrande gemenskap. emellan brottslingar. hvilket erfarenheten visat vara det, som mest a? allt motverkar förbättringen. Sedan imedlertid sysseisättning och en omsorgsfull! religionsoch läkarev::i blifvit nödvändiga vilkor för ensamhetsfängelset., nar erfarenheten skingrat de farhågor, som till en början uppstått; och systemet har äfven i detta inseende lemnat så goda resultater, som man kunnat önska. Om tidsmåttet för dess användande äro dock meningarne något delade. Ånnu finnas de, som hysa den öfvertygelsen, att detta straff, under många år användt, verkar förstörande på fångens själsoch kroppskrafter; hvaremot alla de, som tagit noggrann kännedom om systemet och dess verkningar, anse tilllämpning deraf under den kortare tid, hvarom nu till en början är fråga, ej i någon mån vädlig för fångarnes helsa. Och ännu mindre synas skäl för en dylik farhåga vara för handen, då i betraktande jemväl tages den afkortning i strafftiderna, som, i förening med ensamhetsfängelsets användande, skulle komma att ega rum. Denna afkortning är i 40 8 af fängelselagen föreslagen till en sjettedel. och så vidt en jemförelse emellan arten af de bäda slagen af fängelse för närvarande är möjlig, anser äfven Utskottet berörde minskning i strafftiden för den, som undergår straffet i ensamhetsfängelse, vara lämplig; likasom Utskottet finner de öfriga här ofvan omförmälda bestämmelser, som samma lag meddelar rörande fängelsestraffens beskaffenhet, innefatta de nödiga grunddragen för utmärkande deraf, och att de således böra finnas i lagen. Men hvad deremot angår de i afseende på fängelsedisciplinen meddelade föreskrifter; så enär stadgandet i 26 8, att om fänge gör rymningsförsök, då må till hans förhindrande våld ej brukas, förr än han blifvit varnad, ej synes Utskottet lämpligt, serdeles som svårighet skulle uppstå, att tillvägabringa hevisning om skedd varning, deraf vådor för dem, hvilka med fångbevakningen hafva bestyr, åter hunna härflyta, anser Utskotten att orden: och varcer han varnad, men afstår ej derifiån, böra utur ifrågavarande försvinna. (Forts. följer.)