Aftonbladet – 17 april 1845, sida 2

Förträilligt, bror! förträflligt! Jag bar ju äkenskapet att tacka både för hästar och hundar, och en liten rar pojke har jag också, en knubbig satan, som klappar i händerna, då han får se en häst. Med hustrun är det icke ondt heller, fastin hon är litet rädd för att åka, men det ger sig väl med tiden. Och i alla fall är jag benne tack skyldig och har föresatt mig att aldrig glömma let, fastän ibland, du! anfäktar mig den gamla tjefvulen. Likvisst — jag vill icke göra den ledsen, som verkligen gjort mig godt. Kom ihåg! Alla mina ungkarlsskulder betalta på skillingen, och ändå kan jag hålla ett stall på tjugo hästar, och hvar middag tömma min butel:, utan att kassan någonsin visar läns. Nej! det skulle vara dåligt, om jag icke vore mot henne så bra jag kunde. Också blir jag ofta hemma, för att hålla henne sällskap, då jag allt mycket hellre reste in till staden eller gästade hos grannarne. Men det går dåligt, må du tro. Vi ha fan så litet att säga hvarandra, der vi sitta i hvar sitt soffhörn. Men också gräla vi aldrig. Vi ha icke fällt ett ondt ord till hvarandra under de två år, vi varit gifta. Kanske är det just derföre, som vår samvaro aldrig blir rätt konversabel. Men min pojke skall du se. Det är ett mästerverk af gumman och mig. Stopp, Ferdinand! det är ändå icke så dumt att vara gilftl Och i en yttring af glädje gaf bästkarlen med sin massiva hand sin spenslige vän ett så kraftfullt slag på skuldran, att denne skälfde till vid den oväntade hemsökelsen. Om icke äktenskapet Just civiliserar, tycker jag mig åtminstone finna, att det ger krafter, an